Rockkritikern Andres Lokko brukar slänga sig med påståendet att musiker är misslyckade musikjournalister. Det är lite lustigt, jag vet, men det finns substans under skämtet. Kulturkritik ska inte tas för givet. Det är en utmanande uppgift som kräver skärpa, medvetenhet, bildning.
På något sätt har spelkritiken helt undvikit alla tre delar. Därför är en tidskrift som Fienden viktig på det där sättet som egentligen är exklusivt för de stora romanerna och de små popsångerna; i ett klimat som alltid har varit mer kommersiellt än konstnärligt behövs pretentioner. Spel som vill vara nyanserade och framkalla reaktioner och känslor som dröjer sig kvar är fortfarande väldigt få, kritiken som sätter de här få spelen i någon form av relevant kontext är i princip obefintlig.
I första, och hittills enda, numret av den svenska speltidskriften Fienden kan du läsa en 15 sidor lång intervju med den franska tjejen som är gift med Sonic The Hedgehog, en granskning av spelhögskolan på Gotland och en lång personlig text om hur empati fungerar i Red Dead Redemption. Bland mycket annat. Här finns inte en recension så långt ögat kan nå – bara omvälvande ambitiösa försök att kontextualisera och fördjupa vårt spelande och allt som följer med den väldigt säregna aktiviteten.
Det låter kanske tradigt uppstolpat på det här viset och visst, mycket vilja leder inte automatiskt till storartade resultat. Mycket av innehållet hade mått bra av att få smaka på saxen och ett första nummer är ett första nummer. Trevande, sökande.
Må så vara, vi behöver ändå få läsa fler nummer.
Andra numret skulle ha anlänt för ett bra tag sedan och en officiell ”ursäkt” har skickats till alla prenumeranter. Varje dag det dröjer är en förlorad dag i strävan efter en spelkritik att ta på allvar.
