Det populäraste debattargumentet på internet är egentligen inget argument. Philip Stålhandske har bestämt sig för att de bästa svaret är att bara hålla med. Det är ju faktiskt en rättvis beskrivning.
Då och då gör jag misstaget att ge mig in i debatter och kommentarsfält på internet. Eller misstaget att bara läsa dem. Ofta, allt för ofta, ger det mig en stark känsla av att det saknas hopp om mänskligheten. Eller i alla fall om den mänskliga kommunikationen.
För att sammanfatta problematiken kan vi uttrycka det såhär: du behöver inte hålla med mig (även om det naturligtvis är att föredra om du gör det) men du kan väl i alla fall försöka säga emot ordentligt?
Tydligen är det någon slags sammanfattande avfärdande av, tja, vad som helst, att referera till det som ”Politiskt Korrekt”.
Ett sätt att förklara att här, just här, finns det minsann en dold agenda! Tror jag. Kanske.
Nej, jag vet inte vilken agenda det är som det refereras till, konturerna är lite vaga. Det tycks råda en viss oenighet om vad som menas. Men av allt att döma verkar det vara mig och mina gelikar (vita heterosexuella män) som de är ute efter, de där, vilka de nu är, som infiltrerat maktens rum och våra barns fragila sinnen. Men om man låter bli att peka ut den där agendan slipper man det jobbiga med att behöva föra fram några argument mot den.
För ”PK” är inget argument, bara ett effektivt sätt att avsluta debatter. Låt mig exemplifiera: ”Jag tycker A!” säger person nummer 1. ”Typisk PK-åsikt!” säger person nummer 2.
Slut!
Även inom kulturen är man tydligen ute efter det här. Omedvetna rasistiska strukturer? Typiskt politiskt korrekt! Ska man diskutera att folk tar illa upp av stereotyper säger du? Kulturmarxist!
Därför har jag nu bestämt mig för att anlägga en helt annan hållning: jag håller med. Ja, jag är så jävla PK. Av alla beskrivningar jag läst verkar det vara något som är ganska bra att vara – det är saker jag kan skriva under på. Jag anser att det är en osund dominans av vita män i ledande positioner, att man inte ska rita svarta som om det var 1952 och att papperslösa invandrare ska ha rätt till vård. Jag till och med lyssnar på indiepop. Ni hör ju! Så fruktansvärt politiskt korrekt!
Mina tips
Fredag tar jag det lite lugnt, lagar något vegetariskt och umgås med vänner. Vegetarisk veckomatsedel har en hel del att välja på för den som vill äta som en kulturmarxist.
Lördag går jag med i Vänsterpartiet. Eller nej, i Syndikalisterna när jag ändå håller på. Revolutionen lär ju komma snart, det är ju ändå de som bestämmer i det här landet och det gäller att stå på rätt sida. Dessutom har Smålands lördagsklubben International party! och man vill ju smälta in.
Söndag är alltid en bra dag att återhämta sig med en bra bok. Varför inte Kristian Lundbergs Yarden som går som välbesökt monolog på Malmö Stadsteater? Alltid bra att ha läst om man ska ställa sig in hos kulturmarxiterna. Och det måste man ju, om man ska ta sig fram här i världen.
