Drog till Helsingborg för att hälsa på päronen (och göra sysslor jag aldrig gör annars, dvs helgplugga). Inledde dock med att gå på bio med farsgubben, tillsammans för första gången sedan Disneyåldern. Men den här gången för att titta på något han ville se…
Det måste ha varit första gången vi gick på bio tillsammans på den här sidan årtusendet. Det har hunnit avverkas många år av grabbhäng, flickvänsmys och ensambesök på bio sedan dess. Ungefär i den ordningen också.
Röda kvarn är Helsingborgs svar på Kino i Lund och Spegeln i Malmö. Folkets hus & parker driver och visar ofta samma europeiska kvalitetsfilmer. En hel del livesändningar också, främst balett från Ryssland och opera från New York.
Igår visades något så annorlunda som en direktsänd världspremiär av film från Londons filmfestival. Crossfire Hurricane, en dokumentär om Rolling Stones 50 år som band. Inklusive rapportering från röda mattan på Leicester Square. Keith Richards tumlade runt som ett gruvfyllo. Jerry Hall var inte för gammal för att festa. Ronnie Wood hintade om fet turné nästa år.
Farsan har aldrig sett Stones live. Måste ligga en hel del dumhet bakom, med tanke på hur mycket han tycker om dem. Närmast han kommit att se dem var i mars 1967. Farsan var 17 år och bandet hade förlagt starten på sin europeiska turné till Idrottens hus i Helsingborg.
Brian Jones levde och bandet hade precis upptäckt knarket på allvar. Bassisten Bill Wyman hängde mest över basen, medan idrottshallen blev brittiskt område med direkt jordbävningsvarning. Fyra kilometer därifrån, på Brunnbäcksgatan 10, låg farsan nedbäddad i 40 graders feber.
En fullständig upprättelse kommer inte att komma förrän han får se dem live. Till dess får han betala tillbaka i små doser. Han satte på sig sin Live Licks-tröja från Ginza och tillsammans drog vi in till stan. Inte mycket folk. Några andra åldrade pappor med Stones-tröjor och söner. Några bättre åldrade mödrar med vackra döttrar. Ungefär som förhållandet inom Stones – numera något risiga gubbar med välbevarade modellfruar.
Till filmen då. Crossfire Hurricane kan ses som en sammanfattning av flera andra Stonesdokumentärer på senare år. Exempelvis Stones in Exile som kom för ett par år sedan, om tillkomsten av albumet Exile on Main St. i en fransk villa, lika stor som dekadent.
Men det var likväl en värdig och fin dokumentär, en av de bättre musikdokumentärer jag har sett. Otroligt gripande om Brian Jones öde, utan att det kändes påtvingat. För att inte tala om rädslan i den fasansfulla Altamontkonserten eller sex- och drogdekadenserna som fick Mick Taylor att lämna bandet.
Och i centrum, det grymma fotot och musiken. Som en magisk tidsmaskin. Ett MÅSTE att se.
Jag var nöjd. Farsan ännu mer. Och det kändes vackert. Passa på att umgås lite mer med era föräldrar, de är lite för lätta att ta för givna.
