Sara Tuss Efrik, student vid teaterhögskolan i Malmö, har skrivit Mumieland, en groteskt roman i Sara Stridsbergs efterföljd. Det är en bok om det fysiska, som i sitt språk själv är närmast fysisk.
Det är en bok fylld av kroppslighet, kroppar som fyller sidorna och är svåra att få grepp om. I det ändlöst svällande språket finns det få hållpunkter eller platser att fästa blicken i massan. Kropparna överväldigar mig och läsningen, gör det svårt att urskilja någon riktning framåt. Om ni tycker min text är vag är det boken som färgat av sig. Det finns inget fast subjekt att hänga upp bokens jag på, inga karaktärer i berättarjagets omgivning som inte ständigt skiftar form och funktion.
Kroppen som tar plats är den kvinnliga kroppen. Den berövas alla begränsningar, sväller utan slut och tar över hela sidutrymmet. Skildringen är alltigenom sexualiserad, men också sexualiserande. Varje svällande kropp är en klump av köttsligt begär, osentimental skildrat. Kanske är det som skildras en upplevelse av ständig kroppslig otillräcklighet och objektifiering, som endast kan kontras med extrema former av subjektivitet och äckelframkallning. Någon slags vilja att slå sig fri från ett sammanhang, kombinerat med viljan att stanna i sammanhangets njutningar.
Målet verkar vara att skapa en femininitet som undflyr all definition. För att uttrycka det akademiskt är det en Deleuzeinfluerad feminism förkroppsligad i romanform. Det är intressant – men inte särskilt inbjudande. Som en person som aldrig upplevt de begränsningar en kvinnoroll kan innebära är jag kanske fel läsare. Jag befinner mig inte, och har aldrig befunnit mig, i de sammanhang som texten upplöser.
Jag måste kapitulera inför den här boken, jag rår inte på den, men just det verkar vara dess syfte. Att glida undan, vara formlös, omöjlig att ringa eller fånga in. Ett ständigt föränderligt blivande, onåbart för en begränsande tolkning.
