Det är min plikt att upplysa om att Bob Dylan fortfarande är relevant. Sedan 2006 års Modern Times har han inte lämnat sin nyfunna kärlek för det puramerikanska musikarvet och som en följd har han hållt en bisarrt hög lägstanivå. Tempest från tidigare i år innehåller visserligen en outhärdlig gegga om Titanic, men i övrigt är låtarna överraskande friska och charmiga.
35 studioalbum, and counting. Jag längtar redan till nästa.
