Halloween handlar om att frossa i det som är skrämmande – eller hur var det nu? Virve Ivarsson letar halloweenkostym, får samvetskval och försöker svara på frågan: Vad är egentligen läskigt?
Det är mitt eget fel. Det är jag som har skapat eventet till halloweenfesten och skrivit ”Så på fredag vill vi att du tar fram det läskigaste du har inom dig själv och tar med det till festen”. Det är bara det att jag har insett att jag inte vet vad jag ska vara. Så jag börjar fundera – vad är det läskigaste inom mig själv? Eller överhuvudtaget, vad är egentligen läskigt?
Bara några timmar senare kommer jag på mig själv med att – i vanlig ordning, reflexmässigt? – vända bort blicken när jag passerar en kvinna som står på knä på trottoaren med utsträckta händer. En gata bort händer samma sak igen och obehaget sprids i mig. För att bara gå förbi dem sabbar helt den bild jag vill ha av mig själv som en person som tycker att alla har samma värde och rättigheter.
En liknande känsla upplevde jag när jag jobbade inom hemtjänsten. Plötsligt skulle jag duscha en man som knappt kunde stå på benen, torka en cancerdrabbad kvinna i baken och se till att det praktiska fungerade kring dem. Och det var inte nakenheten som skrämde så mycket som ansvaret. Att plötsligt var de där människorna som alltid varit äldst och vetat mest beroende av mig – som alltid varit yngst och vetat minst.
Frågor om livskvalitet och döden spökade plötsligt i mig och jag undrade: Är det här okej? Har de det bra? Kan jag göra någonting? Vill jag ens veta? Sedan smet jag igen, ut till den del av världen som jag faktiskt kunde hantera.
Kanske är det faktum att jag smiter från ovanstående situationer inte det läskigaste jag har inom mig. Men tillsammans med grupptryck, ensamhet och depression utgör det exempel på sådant som verkligen skrämmer mig. Fast ska jag gå utklädd till något av det på halloween? Komma i vitt hår och sjukhuskläder alternativt i trasor med blåfrusna händer?
Nej, fastän jag ryser vid tanken inser jag att det inte skulle bli någon bra utklädnad. Det är halloween och precis som de andra på festen vill jag ha kul. Precis som för det mesta vill jag inte behöva tänka på gamla, tiggare eller depression. Frågan om när vi egentligen ska våga se och prata om detta förblir därför obesvarad inom mig och jag bestämmer mig för att gå som vampyr. För det är i alla fall inte så läskigt.
