Förtryck är bästa försvar i kulturkriget – nu även för liberaler. Ida Ölmedal gör slut med facebookälsklingen ”Vita, kränkta män”.
Kulturkrig! så sammanfattar radioprofilen Henrik Torehammar några av den senaste tidens största mediedebatter. Kungliga bibliotekets flytt av Tintinböckerna från barnavdelningen, Dagens Nyheters förbud mot ordet ”hen” och diskussionen om ordet ”svarting” efter Bosse Hanssons rasistiska kommentar – det gemensamma draget är att de fyllt spaltmeter och tv-soffor grundat på en fråga som snarare handlar om personliga värderingar än om politik.
Begreppet kulturkrig kommer från 90-talets politiska debatt i USA. På republikanernas kongress 1992 hade presidentkandidaten Pat Buchanan insett att det krävdes något nytt för att utmana George Bush den äldre. Tesen i hennes tal, som skulle gå till historien som ”kulturkrigstalet”, var att fokus efter kalla kriget måste riktas mot en annan lika betydelsefull kamp: ett kulturellt krig om nationens själ, där konservativa stod mot liberala i ett antal centrala värdefrågor, alla nära kopplade till det enskilda och privata. Centralt var begreppet ”politisk korrekthet”, ett sätt för konservativa att avfärda liberala argument som oärliga.
De olika sidorna illustreras ganska väl av definitionen av ”politiskt korrekt” i två olika ordlistor. Den ena sidan vill ”undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper” (Oxford Dictionary), den andra hävdar att det innebär att man”på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten” (Nationalencyklopediens definition).
Visst känns det igen? Kritiken mot henförbudet, Tintinböckerna och ”svarting”-uttalandet handlar just om att försöka bryta fördomar och synsätt som sätter vissa grupper i underläge. Transpersoner ska ha rätt att vara transpersoner även i nyhetstext och barn ska inte skolas in i rasistiska vanföreställningar. Andra sidan bemötte med rop om censur och överkänslighet.
Inte särskilt förvånande företräds den andra sidan ofta av personer som inte själva tillhör den grupp som drabbas. Krig handlar ju trots allt inte om att ha rätt. Det handlar om makt. I det här fallet kanske mest om att få behålla den.
I oktober 2011 hade PR-konsulten Kawa Zolfagary tröttnat på just detta. Han bildade Facebook-gruppen ”Vita kränkta män”. Tanken var att ”samla ihop texter av män med makt, som klagar på banala saker”. På ett år har sidan fått över 43 000 följare som får sitt dagliga skratt levererat genom länkar till allt från debattartiklar mot rosa matchdräkter för manliga fotbollsspelare till flashbacktrådar där anonyma troll hetsar varandra mot den feministiska världskonspirationen. Skrivet på allvar, fantastiskt som satir. Eller?
Letar man i kommentarerna i Vita kränkta män kan man se följarna karaktärisera de män med makt som de skrattar åt. Av efterhärmningar och skämt går att utläsa att denna elit tydligen 1) använder sig av felstavningar och stora doser utropstecken i kombination med ettor (!!!!111), 2) kommer från hålor med svåruttalade namn(sådana man passerar på semestern) och 3) inte sällan lämpligen kallas ”gubbe”.
Och de motsatta dragen hos följarna själva är också tydliga. Vi stavar rätt. Vi bor i stan. Vi är inte rynkiga och passé.
Det känns plötsligt lite som i genusvetaren Fanny Ambjörnssons studie Den farliga färgen, där medelklassföräldrar i centrala Stockholm förklarar varför de aldrig skulle klä sina flickor i rosa: för att det är pinsamt. (När det blir dags för klassfoto upptäcker Fanny Ambjörnsson att nästan samtliga av dessa föräldrar ändå klär sina döttrar i klänning eller markerar hennes könstillhörighet med en lite mindre pinsamt flickig färg, som rött.) Politisk medvetenhet blir en fråga om social status.
Grupper som ”Vita kränkta män” gör detta till ett knep för att sänka sina motståndare.
Ordet gubbe är ett intressant exempel. Populära feminister som Liv Strömqvist, Magnus Betnér och Gudrun Schyman använder det alla. Som en avväpning. Du som säger att ojämställdheten bara beror på att tjejer ”inte kan ta för sig”, du som vägrar kvotera in i din styrelse, du som slentrianmässigt vänder ryggen till när en kvinna får ordet – gubbjävel.
Vad är det man drämmer till med där egentligen? Jo, åldern. Inget annat än den vanliga skammen över att inte passa in i normen.
På samma vis avväpnar vi gärna rasistiska uttryck genom att härma dem med vår grövsta sjöbodialekt (”näääjgår”) – en jargong som bränner djupt i själen på den som bara råkade växa upp i en av de där föraktliga hålorna. Eller skrattar åt ”white trash” som inte fattar det här med ”hen”. Som om det skulle vara bättre att likställa en redan sönderhånad grupp människor med skräp.
Sparkarna blev inte alltid så uppåtriktade som det var tänkt. Och plötsligt finner vi oss indragna i precis det krig vi nyss skrattade bort.
Ur Lundagård 8/12.
