Igår besökte vi Miami University (som ligger i Ohio) för college-demokraternas veckoliga möte. Just detta möte blev speciellt. Michelle Obama kommer och besöker universitetet på lördag och det krävs hundratals frivilligarbetare för att sälja biljetter, stå i entrén och skriva upp folk som kan hjälpa till i valrörelsen. Tonen är radikalt annorlunda från en svensk valrörelse. Här kan de ansvariga stå och kräva av de närvarande att de ska kämpa och lägga ner hela sina dagar på valrörelsen. Det finns en känsla av att landets, kanske världens, öde bestäms av vem som väljs. Det skapar engagemang.
Samtidigt är det oerhört enkelt att engagera sig. På mötet finns både hängivna demokrater och personer som inte vet vad de ska rösta på, men som vill komma och titta på. Vissa av dem ställer skarpa frågor till de närvarande. Det 40-tal som är närvarande kommer mångdubblas till Michelle Obama-evenemanget och ytterligare öka på valdagen när folk ska ut och rösta. I Sverige slutar kampanjerna ofta på valdagen, här är det tvärtom. Att hjälpa folk till vallokalerna och verkligen få folk att rösta är a och o för att vinna ett val. På valdagen mobiliseras hela gräsrotskampanjen.
Är det möjligt att anamma samma engagemang i Sverige? Jag vet inte. Partierna är mer tröga, det är svårare att röra sig in och ut ur olika partier i enskilda valrörelser. Det känns som att hierarkierna är mer beständiga. Vår flerpartisystem med jämförelsevis litet personfokus väcker inte känslor på samma sätt. Ett val i Sverige är inte lika avgörande för världen som ett amerikanskt val. Vissa av dessa faktorer är svåra att påverka, andra relativt lätta. Gräsrotsengagemanget här är verkligen enormt. Sverige borde fundera på hur vi kan få våra medborgare att engagera sig lika mycket i våra valrörelser.
