Emma Andersson brottas med mycket att göra och tid som aldrig verkar räcka till. Var tar dagarna vägen egentligen?
Nu är det en sådan där period igen. En sådan när ens liv plötsligt bestämmer sig för att låta allting hända på samma gång. En tenta här. Ett par vinterdäck där. Redigeringen av nästa roman, början på nya kurser. När jag tittar ut genom fönstret inser jag att jag knappt märkte när löven föll av träden. Tiden rinner iväg, det tycks aldrig finnas nog av den. Var det inte september för bara några dagar sedan?
Jag minns exakt när jag började lägga märke till det där med tiden. Min familj skulle flytta tillbaka till Sverige efter att ha bott i Paris i två år, jag var elva, och det var i juni. Bara så där helt apropå undrade min bror om det fortfarande var april i Sverige. När min mamma undrade varför han frågade, svarade han att han bara hade antagit det. Han kunde åtminstone inte minnas att tiden någonsin hade gått så snabbt när vi bodde i Sverige.
Sedan dess är det som om jag riktigt kan känna hur tiden går fortare. Som om mina dagar försvinner iväg i ett rasande tempo som ibland är svårt att hänga med i. Jag kan knappt minnas hur det var när en vecka aldrig ville ta slut, eller när ett halvårs längtan efter nästa Harry Potter-bok kunde kännas som en evighet. Kanske var det för att jag var liten? Precis som allting verkade större då, kanske tiden bara verkade gå långsammare?
Eller så kanske det ligger någonting i det där det viskas om. Det där orden ”roligt” och ”tid som går fort” finns med. Kanske rusar den här terminen förbi av den enkla anledningen att jag är mitt uppe i en av de mest spännande perioderna i mitt liv, då jag pluggar någonting som verkligen intresserar mig, träffar nya roliga människor, och lever ut min dröm som skribent och författare? Och kanske är det därför inte bara en dålig känsla att tiden aldrig tycks räcka till. För det betyder att jag gör saker. Att jag har drömmar jag inte vill vänta med att uppfylla. Att jag vill ta för mig av allt som livet ger. Är det inte så det ska vara?
Det tror jag. Även om jag måste erkänna att det inte hade varit så dumt med en tråkig dag ibland. För omväxlings skull.
