Det vore enkelt att inleda ett inlägg om de bästa presidentfilmerna genom att svamla något om att det finns så många, att det är så svårt att välja, hur fascinerade vi är med den ensamma rollen som världens enskilt mäktigaste man … och så vidare. Men inget av det skulle vara sant.
Det finns helt enkelt inte en uppsjö med briljanta filmer som har POTUS i huvudrollen, eller ens i centrum. Vill man åt känslan av att vara innanför dörrarna i The War Room och Ovala Rummet så är det till TV man ska vända sig, och NBC:s livsnödvändiga mästerverk Vita Huset. Talande för hur vilket skick genren befinner sig i är att Washington Post (politisk tungviktare, både inrikes och internationellt) tycker att uddlösa förväxlingskomedin Dave är den åttonde bästa presidentrullen. Det är den inte.
Oh well, nu har vi ju hamnat här och det ska väl vara själva f-n om det inte går att rota fram fem lysande filmer för den här veckans filmkvällar.
5. Thirteen Days (2000)
En president utan militär erfarenhet som precis misslyckats med en invasion av Kuba och saknar tillit till tunga militära rådgivare försöker rida ut stormen när Sovjet placerar missiler ett par stenkast från Florida. Kubakrisen är såklart en perfekt fond för ett presidentporträtt och visst, John F Kennedy gestaltas tillfredsställande, men det är atmosfären som är behållningen. Det blir ack så tydligt att även en så inspirerande ledare som JFK ibland leder i blindo; Rob McNamara, Jack och brorsan Bobby delar på perverst mycket politiskt makt och får det att se så svårt ut som det förmodligen är.
4. W (2008)
USA:s skönaste och mest olämpliga ledare får djup och nyanser i Oliver Stones pseudobiografi. James Brolin är vansinnigt bra och framställer Bush den yngre som en jordnära man som förvandlas till en pojke med hävdelsebehov i skuggan av sin far. Det är underhållande ända in i kaklet, särskilt på grund av en talangspäckad ensemble; ständigt underskattade trion Geoffrey Wright (Colin Powell), Thandie Newton (Condoleezza Rice) och Toby Jones (Karl Rove) ger fin support.
3. Game Change (2011)
Obligatorisk bildning för alla svenskar. Julianne Moore spelar karismatiska Alaska-guvenören Sarah Palin som samlade de konservativa kvinnorna under sin flagg och gav John McCain en ärlig chans att vinna mot Obama. Du vet hur det gick sedan. Palin framstod efter valet som vanvettig galenpanna, helt utan bildning, och Obama fick Nobels fredspris. Det som saknas är kanske en förståelse för både henne och den Tea Party-rörelse som växte fram i kölvattnet av hennes korta rikspolitiska karriär, men Moore är hypnotiserande i huvudrollen och känslan av att ”vara där” är stark. Det räcker långt.
2. All the president’s men (1976)
Robert Redford och Dustin Hoffman står på toppen av sina respektive karriärer i rollerna som journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein, männen bakom Watergate-avslöjandet och i förlängningen Richard Nixons farväl till politiken. Ingen action, inga biljakter – bara ren och skär dramatik från början till slut. Det pratas i telefon, det skrivs i anteckningsblock, det dricks whisky och kaffe och på vägen uppfinns en helt ny genre där journalistiskt grovjobb är det sexigaste som finns.
1. Dr Strangelove, or how I stopped worrying and learned to love the bomb (1964)
Regissör Stanley Kubrick är sällan lika stor som sitt rykte, med några få undantag. Den här ljuvliga satiren är med råge hans allra finaste stund. En nervös general utlöser en kausal spiral som leder fram till gränsen för kärnvapenkrig med Sovjet. Det är absurt från första stund, absurt och trovärdigt och hysteriskt roligt, när vi får komma in i The War Room och höra hur nationens ledare (och en viss Dr Strangelove, som har problem med att dölja vissa ticks…) haltar fram i sina resonemang. Stort plus för en hejdundrande final, som borde skicka ned dig i knästående med skrattmusklerna i magen krampandes.
