De ensamma dagarna vid skissblocket är förbi.
I dag fäktar serietecknare sida vid sida med pennorna i högsta hugg. Omtalade som både barnsliga och gubbhobby, sammankopplas rutorna i dag med kvinnor och queers med hjärtat och hoppet åt vänster.
Förr hittade vi dem kanske på utedasset, i bibliotekets dammiga vrår eller solblekta och fuktskadade i sommarstugan – ”serieeländet”. I samband med att andra världskriget tog slut började intresset för serier om superhjältar som Batman och Stålmannen svalna. De ansågs som olämplig litteratur med dåligt inflytande på unga, då nya genrer om skräck och brott dök upp. Idag finns serierna däremot med som en del av det politiska samtalet. Tecknaren Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla blev först pjäs och visades sedan på SVT:s bästa sändningstid. Litteraturens klassiker finns i ett behändigt serieformat, sammanfattade på fyra rutor av Henrik Lange. Tecknaren Sara Granér utkom nyligen med sitt tredje seriealbum, All I want for christmas is planekonomi.
– Alla serier är politiska, precis som allt alltid är politiskt, även om det inte är tydligt eller uttalat. Uppvisar exempelvis en teveserie jättestereotypa könsroller antas det inte att regissören är antifeminist. Det frågas inte om denne älskar patriarkatet, säger Sara Granér.
1979 grundades tidningen Galago och i slutet av 1990-talet startade Serieskolan på Kvarnbys folkhögskola i Malmö. I början av 2000-talet kom en boom av plakatpolitiska serietecknare, många av dem kvinnor. En som märkt av det är Josefin Svenske, serietecknare och förläggare på Kolik förlag.
– Tidigare ansågs serier vara något av en gubbhobby. Det var äldre män som läste serier som 91:an Karlsson. Branschen var väldigt mansdominerad då. Det fanns även en bild av att serier enbart var till för barn. Att serier haft ett dåligt rykte förut är ganska rättvist tycker jag, om man jämför med i dag. Nu har det nämligen skett en markant kvalitetshöjning, säger hon.
Hur kommer det sig?
– Läsarkretsen har breddats under de senaste åren och fler människor från olika håll har börjat läsa serier. Detta har inneburit att hela seriebranschen har breddats, med fler genrer som följd. Från att tidigare ha fokuserat mycket på bild och bubbla ligger fokus idag snarare på att man har något att säga eller berätta. Många ser serier som ett medium där de kan uttrycka sina åsikter, säger Josefin Svenske.
Då serievärlden länge varit väldigt mansdominerad föddes idén om ett feministiskt seriekollektiv på Serieskolan. 2005 startades därför Dotterbolaget och Sara Granér var en av dem som stod bakom initiativet.
– Dotterbolaget etablerade ett nätverk av kvinnliga serietecknare. Kvinnor hade självklart funnits inom serieområdet även förut, snarare var det en scen som skapades för dem att stå på, säger Sara Granér.
– Som en grupp i stället för separata individer blir det lättare att förklara vilka man är och lättare att kontakta. Det finns också alltid någon som vill hoppa på ett projekt även om alla inte kan, säger hon.
Men serievärlden står fortfarande inför utmaningar, enligt Sara Granér. Enligt henne fattas det tydligt ett antirasistiskt perspektiv och hon får medhåll av den stockholmsbaserade serietecknaren Bitte Andersson.
– Det känns som om fler svenska tecknare börjat använda ickevita karaktärer, men än så länge är det mest vita personer som skildrar sina egna erfarenheter. Men nu finns ju inte bara gott om kvinnliga tecknare, utan även asbra lesbiska, trans- och bögtecknare, till exempel Sara Elgeholm, Karolina Bång och Kolbeinn Karlsson. Jag hoppas denna breddning kan bana väg och välkomna ännu fler grupper till serievärlden, säger Bitte Andersson.
I sina serier skriver Sara Granér om allt från planekonomi till asylpolitik. Hon är dock tveksam till hur mycket hon som tecknande satiriker egentligen kan påverka.
– Jag tror att kulturen i stort får föra det samtal som inte får plats i den vanliga världen. Det går inte att tala idéfilosofiskt i valet, utan det får istället radikala serietecknare eller politiska teatrar göra, och de kan inte lägga motioner i riks-
dagen. Samtidigt ska man ju inte förringa vad kultur kan göra, som när förbundet Allt åt alla ordnade bussresor till överklassområden i Stockholm och fick upp klassklyftor på agendan, säger Sara Granér.
Anledningen till att de flesta exemplen på politiska serier är vänsterorienterade, beror enligt Sara Graner på att det är just där som satiren behövs.
– Som vänsterradikal och med visioner om en helt annan samhällsform är det så oerhört långt bort till ens de minsta små målen man vill nå. Då behöver man satiren för att kunna orka med, och ett sätt att orka är att ha kul. Tror man inte på klimatkrisen och gillar läget som det är, behöver man inte lyssna på satirprogram eller läsa sådana serier, då är man ju fullt nöjd som det är, säger hon.
En annan förklaring skulle kunna vara det faktum att Galago-tidningen ettikerar sig som ”Sveriges enda radikala serietidning” och har ett tydligt vänsterperspektiv. Gemensamt för Sara Granér och många andra serietecknare som slog igenom under 2000-talet är att de växte upp med just tidningen Galago och blivit inspirerade, ibland även publicerade i den.
Till skillnad från Sara Granér tror Seriefrämjandets ordförande Fredrik Strömberg att politiska serier kan påverka mer än vi först förstår.
– Det skulle inte förvåna mig om det märks i nästa valresultat. Ser vi en tidning med en lång debattartikel eller en serieruta, så väljer vi ofta serierutan. Bild lockar mer än text. Jag tror att partierna är väldigt dåliga på att förstå seriernas kraft. Jag är faktiskt förvånad att de inte använder sig mer av det, säger Fredrik Strömberg.
Han tror att serieskapande som hantverk kommer få ett uppsving. Frågan är bara om det finns möjlighet att försörja sig på sitt skapande.
– Serietecknarnas framtid beror mycket på hur och var de kan publiceras. Seriernas kvalité har ökat, men publiceringsmöjligheterna har minskat då vi har allt färre papperstidningar, säger Fredrik Strömberg.
Oavsett vad som händer med papperstidningarna så finns det en webb för serietecknarna att fortsätta sin kamp på, kanske via bloggar eller i samarbete med nättidningar. I Bitte Anderssons utopiska serie Var är konsten 2020? är kvinnor både regissörer, huvudrollsinnehavare, filmare och producenter. Efter den feministiska revolutionen i serievärlden står nu andra konstformer på tur. Det är en sådan dominoeffekt som Bitte Andersson sätter sitt hopp till.
– Jag tror serierna öppnat upp en massa konstnärliga och karriärmässiga möjligheter för kvinnliga och queera konstnärer. Förhoppningsvis leder det till en feministisk förändring av hela kultursektorn. Serier är ett utmärkt medium för att börja en politisk, kulturell rörelse med eftersom det knappt kostar något att teckna och inte direkt förutsätter något tekniskt kunnande. Jag hoppas att fler politiska rörelser i Sverige ska upptäcka seriemediet och använda sig av det, säger hon.
Text: Mette Mjöberg Tegnander och Linnea Lundborg
