I 30 år har spelentusiaster samlats i Lair för att fly in i skräck, krig och magiska krafter. Ikväll har tentaböckerna lagts på hyllan för köpslag och learning by losing.
Mörkret har lagt sig utanför. Tystnaden i de kala korridorerna på E-huset på Lunds Tekniska Högskola skvallrar om att tentavecka råder. En ensam ung man med blond blackslick kilar nedför källartrappan och tar ut stegen mot da- tasektionens väl dolda uppehållsrum. Sötsuget har blivit outhärdligt. Kioskens chokladutbud hägrar, och hans röst har en aning desperation:
– Hallå?
Vid bordet ett par meter därifrån lutar sig tjejen i ljusrosa kofta fram och lägger en röd papperslapp på en grön. De fem andra personerna kring bordet bevakar koncentrerat rörelsen.
Backslicken blir otålig. Kanske drar han på lite extra på de där spetsiga i:et som brukar ge honom det han vill ha lite snabbare:
– Förlåt, vet ni om det är stängt än?
Frågan studsar mellan de små grupperna kring borden. Någon böjer sig framåt och flyttar försiktigt ett träbricka två centimeter åt höger.
Det är inte det att de inte bryr sig. Förmodligen har de inte heller mindre respekt för lidingöi:n än någon annan. Det är bara det att de sedan länge lämnat E-husets karga land. Den koncentrerade luften i rummet rymmer inget av den ångest som flyter runt i resten av byggnaden. De är i Österrike, och just nu är situationen lite spänd. För att inte tala om hur det kommer att bli sen, när det ska börja byggas fartyg och flyttas på marktrupper. Italien är redan kört.
Alexander Wallin vevar med händerna och förklarar för de andra:
Renée Malmgrens belåtna skrockande till svar får påhoppet att framstå som ett tecken på vördnad. Han är en veteran i Lair, spelföreningen på Lunds tekniska högskola. Han är en sådan som kan komma in, grabba en stol och kon- statera ”ni har minsann plats för en till spelare” redan en halvtimme efter att spelet påbörjats. Förespråkar med ett finurligt leende ”learning by losing” för nya medlemmar.
Bordsgrannen hampus, som kämpar efter att ha inlett genom att på ett drag göra sitt land bankrutt, förklarar skillnaden mellan sig själv och dessa rävar:
– Många av dem är riktiga optimerare.
Detta är enligt Hampus en egenskap som är lika delar imponerande och provocerande.
– De kan sitta jättelänge och tänka och tänka över ett enda drag.
Det är å andra sidan något som kännetecknar hela Lair som förening. Hampus slår upp dörrarna till det vita plåtskåpet står Lair under ett rött hjärta. Monster, krig och pengar samsas bland de kanske 40 spelen, och enligt Hampus står inget av dem och dammar. Men:
– Du hittar inga sällskapsspel här, berättar han.
– Det är nån sorts strategispel. Men de flesta av spelen har slumpmoment. Annars skulle vi optimera sönder dem. De flesta av oss är ju teknologer. Vi kan inte låta bli.
Jesper Mattson, Lair-medlem sedan 13 år tillbaka, ordförande och mjukvaruprogrammerare, tar en paus från de religiösa krigen i Babylonien för
att förklara:
– Det finns egentligen två moment som gör att man gillar att spela spel. Det ena är det sociala. Det andra är att spela väl. Då handlar det om att optimera.
Den sociala delen är möjligen inte det första man lägger märke till som till- fällig besökare på Lairs spelkvällar. En timme in i Imperial uppstår visserligen en ovan situation där någon av spelarna råkar nämna var hon bor och en annan gör misstaget att berätta att han varit där. Men med ett par otåliga ryck med huvudet från Alexander Wallin är de obekväma minuterna över och samtalet kan återgå till det vanliga:
– Jag gillar inte Italien. Sedan Julius Caesar har de inte kunnat prestera i krig.
– Äh, Julius Caesar var ju i överläge. Ta Africanus, han slog ju underifrån. och så fortsätter denna torsdagkväll precis som de flesta andra. Mellan tentaperioderna kommer lite fler ”ca- sual gamers”, förklarar Jesper Mattson, men med undantag för den årliga settlerturneringen är det ungefär såhär det brukar vara. Kanske slutar det som det brukade göra under hans första tid i Lair 1999.
– Då spelade vi tills föreläsningarna började dagen klockan nio dagen efter.
