Nu när Animal Collectives spelning närmar sig är det dags att återuppliva en av deras upptäckter: Dent May & His Magnificent Ukulele.
Vissa artister kräver några år för att man fullt ut ska uppskatta dem. När Dent May & His Magnificent Ukulele 2009 släppte sin första skiva, The Good Feeling Music of Dent May & His Magnificent Ukulele, var jag mitt uppe i min mest intensiva Sincerely Yours-period. Även om jag uppskattade de varma tongångarna och solskensreferenserna var det för lite synt, för lite vågskvalp, för lite ”baleariskt” (för att använda ett ord som hade gått rundan colt-töntigt-”ironiskt coolt” ett par gånger redan då).
I och med att Pitchfork sågade hans skiva (5.5 i betyg trots att musik i snitt får 6.8) försvann också hans möjlighet att få de som borde varit hans huvudsakliga målgrupp att lyssna på honom. När min kompis såg honom i Stockholm samma år skötte han all roddning själv och publiken på tjugo personer försökte att inte se honom i ögonen för att han verkade skämmas så.
Nu, tre år senare, när jag snubblar över hans låtar på Itunes, inser jag att jag kanske dömde honom lite snabbt. Kanske är det bara att ett par år av akademisk erfarenhet gör att jag tycker att titlar som ”At the Academic Conference” är tilltalande? Och ”Meet me in the garden” (se videon nedan) är ändå något så ovanligt som en låt skriven från ett The Graduate-perspektiv, det vill säga som objekt.
Gud, videon är till och med taffligare än jag kommer ihåg den.
I alla fall.
Visst, det är poserande, och visst, grejen är till stor del snodd från Richman/Lekman/Wilson. Men ändå, lite charmig är han. Charmig nog att förjänas att lyssnas om på i alla fall. Ge honom en chans!
