Det blåser kallt ute i världen. Philip Stålhandske läser Hassan Loo Satarvandis Belägring och hittar ett sinnestillstånd lite för likt sitt eget.
När Gunnars antikvariat slog igen härom veckan var jag där, precis som alla de andra gamarna, för att plocka upp böcker med fyrtio, femtio, sjuttio procent rabatt. När han började sälja böckerna för en tjuga per kasse slutade jag gå dit. Inte för att det inte fanns fynd kvar att göra, utan för att det var för deprimerande. För att jag kände mig som en asfågel som plockade de bästa bitarna ur något som en gång varit levande.
Trettio år, så länge hade han drivit antikvariat, berättade han medan han sänkte priset på min bok till en struntsumma. Trettio år är betydligt längre än vad jag har levt. Nu var det dags att slå igen. Det finns ingen framtid i det här längre, sade han.
En av böckerna jag köpte, någon gång när böckerna såldes för halva priset, var Belägring av Hassan Loo Satarvandi. Den fick bli liggande ett tag, men för några dagar sedan plockade jag upp Belägring och började läsa.
Häromdagen, mitt i läsningen, var kulturjournalisten Dan Jönsson på OBS i P1 och pratar om klimatkrisen.
”Antingen struntar man i tvågradersmålet och låter planeten sakta kvävas till döds, eller också…”
Någon riksdagsman förklarar att det här är hans land. Hans.
I Belägring går den unga huvudpersonen runt i ett enda långt stillestånd. Mellan husen i förorten Hagalund håller han på att sakta kvävas till döds inifrån. Ingenting förändras och den enda gången någon tränger in i hans värld från någon annan plats är det för att mucka gräl. Då ställer han upp och försvarar sin skola, platsen han hatar mest av allt på jorden. Lärarna pratar om att han ska utbilda sig, han som har en chans, till skillnad från de andra som aldrig kommer att komma därifrån. Det handlar om att vilja, säger de. Det handlar om att göra sig säljbar på en arbetsmarknad, tänker jag.
Belägring tar mig tillbaka till de värsta dagarna i högstadiet, de som var tomma på mening på ett sätt som inget i mitt liv i dag kan mäta sig med. Den där totala bristen på någon som helst anledning att fortsätta leva i det där eviga stilleståndet. Men sådant är inte så farligt. ”Det blir bättre” kunde jag läsa i KP då, och det blev det. Jag hade ju en medelklassbakgrund och akademisk tradition att falla tillbaka på. Det stilleståndet fanns det en väg ut ur, i alla fall för mig.
Vad som var värre var att upptäcka att det sätt jag en gång upplevde min skola då påminner så mycket om mitt förhållande till hela världen i dag. Att vi sakta håller på att belägras av ett sinnestillstånd utan rörelse och av en samhällsutveckling utan mål. Av att se världen bli allt mer kaotisk utanför men fortfarande stå och kämpa för att ingen jävel utifrån ska få klampa in på vår skolgård. Kanske för att vi känner att vi själva inte kommer någonstans.
Ute är det höst.
Helgens tips:
På fredag spelar Animal Collective på Mejeriet. I skrivande stund finns det, chockerande nog, biljetter kvar. Rykten säger att spelningen i Stockholm i onsdags ska ha varit något utöver det vanliga. Priset på 260 kronor är dock inte studentanpassat.
Lördagen bör man kanske lägga på att se den där filmen Call Girl så man fattar vad all uppståndelse gäller.
Söndagen bör ju som alltid vigas åt en bok. Jag har redan rekommenderat Still, Hassan Loo Satarvandis debut, som är en av svensk litteraturs starkaste böcker på senare år. Ett enda långt stillestånd av ångest.
