Det är ofta väldigt bekvämt att se på film. Oavsett om det handlar om att Katherine Heigl löser brott med sina höga klackar eller att Charlize Theron överger prostitution till förmån för mord är det alltid lika lätt att gräva i popcornskålen och skaka av sig alltihop efteråt. Det finns inga bilder som dröjer sig kvar, inga frågetecken, inga gnagande tvivel. Inga insikter, bara en vag känsla av att man åtminstone inte har slösat bort två timmar.
Underhållning måste få vara underhållning, men någonstans i allt detta nöje finns en gräns för hur mycket tid det går att lägga på film som kommer och går. Gränsvakten där heter Michael Haneke.
Han har blivit prisad som bäste regissör vid filmfestivalen i Cannes och blev tidigare i år en av sju regissörer som vunnit Guldpalmen vid festivalen två gånger eller fler (bröderna Dardenne, Francis Ford Coppola, Alf Sjöberg, Emir Kusturica, Billie August och Shohei Imamura är de andra). Filmvärldens kärlek är inte svår att förstå. I vad som har blivit hans signaturverk, Funny Games, etablerade han sig som en av få filmskapare som kan verka helt i sin egen genre. Det är en otäck, påfrestande och stundtals olidlig historia om två unga män som leker en sorts katt-och-råtta-lek med en till synes oskyldig familj. Avsaknaden av motiv, av den minsta av nickar mot en möjlig förklaring till våldet vi får bevittna, gnager på nerverna och sätter effektivt stopp för alla tankar på snacks eller sömn. Filmen bara händer.
Så jobbar han, Haneke. Hans filmer är inte svåra att förstå, de är bara väldigt svåra att titta på. Och de är svåra att smälta och behandla, långt efter att eftertexterna har rullat ut.
