När deltagarna i svensk reality-tv är snälla mot varandra är det något som känns märkligt. Vad kan vara centralt om inte konflikten?
Lundagårds nya nöjeskrönikör Anton Wedding tittar på Så mycket bättre och funderar över var underhållningens gränser dras.
Jag tittar nästan aldrig på tv längre, det är en underhållningsform som helt enkelt inte går in i min tidsram. Men så tipsade min kompis mig om att Olle Ljungström, Sveriges störste låtskrivare (obs! ”Sveriges störste” är ett epitet jag använder om åtminstone ett halvt dussin låtskrivare), skulle vara med i TV 4s Så mycket bättre.
Så kom det sig att jag, trots väntande kurslitteratur om metaforteori och intertextualitet, köpte en påse chips och satte mig framför TV 4-play en söndagskväll efter jobbet och för första gången tittade på programmet som de flesta väl sett redan för längesen.
Jag tänker inte referera innehållet, det vore nämligen inte särskilt roligt återberättat i text, men jag måste ändå vädra min förvåning över den märkliga programidén: Så mycket bättre går alltså ut på att ett gäng artister bor tillsammans, har det mysigt, käkar middag och säger snälla saker till varandra (för de försök som gjordes för att insinuera att det skulle finnas någon slags konflikt var rent ut sagt patetiska).
INGEN åker ut, de röstar inte ens om vems låttolkning som är den bästa. Kanske beror det på att det var länge sen jag regelbundet såg ett program på tv, eller på att det senaste jag såg innan Så mycket bättre var MasterChef UK, men jag minns reality-TV och dokusåpor som betydligt mer infekterade.
Såklart finns det ingredienser i programmet som gör att det klarar sig utan konflikt eller tävlan. För det första är de medverkande kändisar och för det andra spelar klippningen, dramaturgin och musiksättningen så mycket på sentimentalitet att det står tittaren upp i halsen. Men Så mycket bättre fick mig ändå att tänka att reality-TV har så mycket mer att utforska.
Min programidé är att ta bort de båda ingredienserna kändisskap och sentimentalitet för att låta vanliga människor bo tillsammans utan att på något sätt spela dem mot varandra. Mot slutet av varje program ses de och får säga schyssta saker om varandra (utan att musiksättarna lägger till dramatiska stråkar för att förstärka tittarnas känslor).
Det är förstås idiotiskt och skulle bara funka på premissen att det är en antites till 90-talets och 00-talets elaka tävlings-TV. Men kanske är den premissen stark nog. Som ett desinfektionsmedel mot vad som varit tidigare, för att återställa balansen. Kanske dröjer det då inte så länge innan man kan göra konfliktbaserad reality-TV spännande igen.
Helgtips:
På fredag har den litterära tidskriften ordkonst (som jag har den fantastiska turen att vara redaktionsmedlem i!) på släppfest för sitt nya nummer med USA-tema. Detta sker på Fotogalleriet [format] i Malmö och börjar klockan 18.
Dagen därpå kommer den fantastiska artisten Julianna Barwick till Debaser i Malmö. Hennes minimalistiska röstbaserade musik hör till det vackraste som släppts på skiva under 2000-talet. Missa inte det!
På söndagen har ett nytt avsnitt av tv-serien Parks & Recreation kommit ut. Tjugo minuter av en grå höstsöndag är räddade.
Fakta
[checklist]
Anton Wedding, 22, pluggar kandidatkursen i litteraturvetenskap på dagarna och jobbar som biografmaskinist på kvällarna. På sin ”fritid” skriver han om musik och litteratur, bland annat som redaktör för tidskriftenordkonst och på bloggen mindremusik.com. Gillar att snusa och titta på djurklipp på youtube. Var fjärde fredag möter du honom på lundagard.se.
[/checklist]
