Igår var det första advent, men var det egentligen något speciellt med det? Emma Andersson vill ha mer jul, men omgivningen tycks redan ha tröttnat.
Jag satt och skrev på en seminarierapport när hon ringde mig. Min åttioettåriga mormor, som bara ville höra hur det stod till. Ganska snart framkom det egentliga ärendet: någonting nytt hade dykt upp som vi borde irritera oss på. Den här gången var det grannen. Eller rättare sagt, grannens adventsljusstake, som redan var uppe. Två veckor före första advent. Vad var hens problem? Visste hen inte hur det skulle vara?
Nu är december äntligen här. Julmånaden. Adventsljusens, pepparkakornas, Luciatågens och julklapparnas tid. Den kanske roligaste och mest stämningsfulla tiden på hela året. Det vi längtat efter sedan slutet på sommaren. Eller?
Under hela november har jag lyssnat till ett flertal klagomål. Lucia före den 13? Lund julsmyckat i november? Adventsljusstakar före första advent? Julmust på ICA redan efter Halloween? För att inte tala om reaktionerna jag fick när jag tuggade i mig min första Lussebulle för året, den 18 november. Redan?
Det är tydligt att julen, eller rättare sagt allting runtomkring den, börjar allt tidigare för varje år som går. Bland mina jämnåriga hör jag talas om julhandelns stora konspiration, som drar igång snäppet tidigare år efter år för att kunna utnyttja oss och ta våra pengar. Allt på bekostnad av vår sanna julglädje. För det börjar för tidigt, och det är inte samma sak att ta ut det roliga i förskott. Hur gott och speciellt är julmust på julafton när man redan har druckit det i två månader?
Mitt i allt detta står jag. Som liksom varje år har sjungit Luciasånger sedan i september. Som tar mig genom novembermörkret med längtan efter de extra ljusen i mörkret, den goda maten och myset med de nära och kära. Som vill, men aldrig riktigt hinner med. Tiden blir för kort, och det är så mycket annat som också måste hinnas med. Kurser ska avslutas, tentor skrivas, Luciatåg gås, julklappar inhandlas, hem storstädas och julbord lagas. Julen kommer och passerar alldeles för snabbt.
Mormor blir upprörd. Jag blir lättad. För att det finns någon mer som jag därute. Som vägrar att stämma in i klagokören och sjunga den för tidiga julens visa. Som med glädje är naiv och bara vill ha mer.
Mer jul. Ge mig!
