Lunds universitet vill vara ett internationellt lärosäte. Men svensk lag stänger ut utländska studenter från universitetsmakten, och fejkad kärlek är ibland enda vägen in på den svenska arbetsmarknaden.
Nu kan en förändring vara på väg – med studenterna själva vid rodret.
Marco La Rosa är rädd om sina gäster. Han går alltid ut bland borden och frågar om det smakar bra.
– På italienskt vis, förstår du. Folk gillar det.
I dag är det torsdag och studenterna på Kalmar nation är nöjda med sin lunch. Tillsammans med sina tjänstemän har Marco La Rosa lagat pasta bolognese och när han själv till slut hinner slå sig ner med en av de sista tallrikarna tar det ett tag innan lugnet lägger sig.
Blicken är lunchförmannens: lyhörd, intensiv, men flackande mot de andra gästerna, dörren, disken som ännu återstår.
– Kalmar är trevligt. Här finns en bra mix av olika människor, säger han, och nickar mot sina lunchkumpaner: en fransyska, en vietnames, en svensk.
– Det är ett av få ställen där man träffar svenskar och integreras, tillägger han.
Marco La Rosa kom till Sverige i augusti. Han och hans svenska flickvän hade bestämt sig för att mötas här för att läsa en master. Hon flyttade från Belgien, han från Italien. Några månader senare strömmar studenterna till hans italienska luncher. Det påstås till och med att hans färska pesto ska ha bräckt besökarrekordet på Kalmar nations luncher i början av november.
Just tanken på integration, möten med svenskar, är viktig för Marco La Rosa, som redan hunnit med ett par utlandsterminer och är engagerad i Erasmus Student Network. Men det tog honom inte heller lång tid att förstå vad som skulle bli den svåraste utmaningen för honom: språket. För masterstudenter vid Lunds universitet ingår ingen svenskundervisning, och tre månaders väntan på kursen Svenska för invandrare gav inte heller vad han hoppats. Som van student var det långsamma tempot frustrerande.
– Om jag ska jämföra med Italien, så är internationella studenter mer integrerade där. Där är de på något sätt tvungna att lära sig italienska. Här, även om du försöker prata svenska, så svarar folk dig på engelska. Samtidigt pratar svenskar inte engelska med varandra när utländska personer är med, så när man är med flera svenskar i en grupp så måste man be dem: ”Hörni, kan ni vara snälla att översätta?”
Vad Marco La Rosa inte anade var att just hans brist på svenska skulle bli en het fråga i universitetstoppen.
För Marco La Rosa började det delvis med frustration. Det fanns så mycket som inte fungerade och som ingen tycktes göra något åt. Bristen på svenskundervisning var ett av flera exempel.
Så en kväll ställde han sig framför de samlade studentrepresentanterna på Lunds universitets studentkårers ting. Han ville sitta i universitetets centrala kommitté för internationalisering.
Det såg ut som en tanke. Internationaliseringskommittén är ett av många exempel på hur Lunds universitet satsar för att vara ett globalt lärosäte. Länge har det lockat flest utländska studenter i Sverige genom sitt rykte. Men när Sverige införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter 2010 sjönk antalet internationella studenter med 80 procent, och universitetet står i dag mitt i en genomgripande förändring i sina strategier för att behålla sin internationella miljö.
Men när Lunds universitets studentkårer, efter en utdragen diskussion, valde Marco La Rosa till representant i internationaliseringskommittén var det kontroversiellt. Och på första mötet skulle det visa sig varför.
– Mötet måste hållas på svenska.
Enligt svensk lag måste myndigheternas dokumentation och minnesanteckningar vara på svenska. Därför menar många att möten som de i internationaliseringskommitté måste hållas på svenska.
Marco La Rosas fall blottar därmed ett problem för de flera tusen internationella studenter som finns i Lund. Enligt högskolelagen har de rätt att representeras, men få av dem kan representera sig själva om lagen tolkas så.
Och problemet är större än så. Även inom kårerna, som representerar studenterna, är de internationella studenterna på förtroendeposter få.
Enligt Tora Törnquist, ordförande på samarbetsorganet Lunds universitets studentkårer, är det svårt för internationella studenter att engagera sig i utbildningsbevakning.
– Det blir ofta att man engagerar sig i de sociala delarna i stället, bland annat på grund av språkfrågan. Men vissa kårer jobbar mycket med den här frågan.
Frånvaron av internationella studenter är ett problem för både universitetet och kårerna, menar Tora Törnquist.
– Dels är det ett förtroendeproblem för kårerna, eftersom vi ska representera alla. Internationella studenter är en speciell grupp med särskilda frågor, exempelvis språk och avsaknaden av ett socialt skyddsnät. Dels är det ett problem för universitetet, om det verkligen vill vara ett internationell universitet.
Men Lunds universitets studentkårers val är en stark signal till universitetet, menar Marco.
– Jag tror verkligen att Lunds universitet skulle kunna vara ett ”best practise”-exempel för andra universitet här. Väldigt mycket är bättre för internationella studenter här än i exempelvis Finland och Italien, där jag har pluggat förut.
För honom handlar det om att ändra synen på de internationella studenterna:
– Jag har intrycket att internationella studenter ses som tillfälliga gäster vid universitetet.
Det är en syn som återkommer i det svenska samhället.
Migrationsverket nämner aldrig ordet kärlek. Det gör det lättare. Pappren ser inte farligare ut än en vanlig salstenta. Frågorna har de inga problem med, de har pluggat ordentligt i förväg: födelsedatum, hur de möttes, vad deras föräldrar heter. De behöver knappt ens ljuga. Ändå lägger Eric märke till hur Sannas hand söker hans när de lämnar rummet. Han trycker den hårt. Som om någon spionerade och antecknade: hand i hand – två kärlekspoäng.
Scenen har etsat sig fast i minnet. Nej, de ljög inte rakt ut. Men Eric och Sanna var aldrig ett par. De hade aldrig några planer på att gifta sig. De låtsades för att Eric skulle få behålla sitt jobb i Sverige. Och när de lämnade salen på Migrationsverket var de båda medvetna om att de begått ett brott.
De hade låtsats att deras vänskap var förälskelse. Att de var sambor. Nu återstod flera månaders väntetid innan de fick veta om testet var bra nog.
Eric, som inte vågar stå med sitt riktiga namn i tidningen, hade lyckats med det som nästan ingen annan i hans klass gjort. Bara några veckor efter examen på Lunds universitet hade han lyckats få ett jobb. Det var inte det mest kvalificerade av uppdrag, men företaget var stort och karriärmöjligheterna såg lovande ut. Han tjänade mer än han hade levt på de senaste åren och hade bostad.
På ytan var hans liv ordnat. På kvällarna läste Eric Stieg Larsson och Gustaf Fröding. Han gick på tala svenska-träffar, dansade gammaldans, vandrade längs Skåneleden, drack sprit och sjöng ”Helan går”.
Sanna och deras vänner tyckte att det närmade sig det parodiska. Men Eric hade bestämt sig redan när han kom: han skulle omfamna det svenska, det som han tyckte om med Sverige. Och han skulle stanna. Bli en del av Sverige. Nu skulle han betala skatt och ge tillbaka för den gratis utbildning han fått.
Arbetsmarknaden eftertraktar internationella studenter. Samma sommar som Eric tog examen gick flera företrädare för näringslivet ut och varnade för att studieavgifterna skulle kunna beröva Sverige viktig arbetskraft.
Men fastän intresset är ömsidigt finns inte möjligheten att stanna för studenter som Eric. Där universitetet och samhället vacklar är migrationsrätten solklar: en utländsk student är en gäst. Enligt svensk lag gäller ett studievisum bara till den dag man slutar studera. Två veckor efter examen skulle Eric vara ute ur landet.
– Jag förstår att myndigheterna vill att man ska kunna försörja sig själv. Problemet är att man inte har någon tid att få ett kontrakt. Det är nästan omöjligt att få det innan examen.
Det som krävdes var nämligen fast jobb med en lön på 13 000 kronor. Eric, som liksom många andra fått in sin fot genom en timanställning, skulle behöva vänta några månader innan den chansen kom. Alternativet som återstod var fejkad kärlek.
– Hela migrationsgrejen gör mig så arg. Den delar in människor i en hierarki.
Samantha Hyler är socialantropolog från USA. Invandrare specialiserad på etnografi. Då och då skrattar hon till när hon ska berätta om sin egen historia. Det blir intellektuellt. Samtidigt som det också är det där personliga: att kämpa med masteruppsats och jobbsökande parallellt i ett halvår.
Stressen över att behöva ge upp vännerna och det professionella kontaktnät hon byggt upp under tre och ett halvt år i Lund, utan att ens hinna ge arbetslivet en chans.
Känslan av att återvända och finna sig själv i ett liv bestående av två kappsäckar, utan så mycket som ett paraply, utan ens en dräkt som funkar för att gå på jobbintervju.
– Den svenska arbetsmarknaden har höga krav på att man ska tala svenska. Jag talar svenska, men inte perfekt. Jag vill inte säga hur Sverige är eftersom jag inte är svensk, men ibland tänker jag att det är en sorts rasism att man antar att en person inte kan utföra ett jobb bara för att den inte talar språket perfekt. I USA finns inte alls samma krav på att man inte ska bryta.
Problemet med uppehållstillstånden är inte okänt. Redan 2010 föreslog en regeringsutredning om cirkulär migration att internationella studenter skulle få ett tillfälligt uppehållstillstånd på sex månader till att söka jobb efter examen. Men ännu ligger lagförslaget långt fram i tiden.
Sedan utredningen kom har Eric hunnit få sin kärlek godkänd av Migrationsverket, skaffa sig fast jobb och bytt till ett säkrare uppehållstillstånd. Men många studenter har också valt att lämna landet.
Samantha var en av dem. Men i maj kom hon tillbaka till Sverige för att packa ihop sitt liv. Stänga sitt bankkonto. Göra slut på det sista, sådant hon inte klarat av att göra året innan. Men en av vännerna tyckte inte att hon skulle ge upp.
– Hon uppmuntrade mig att söka en phd-tjänst. Jag tror verkligen att du skulle vara en bra kandidat, sa hon.
Samantha gav Lund en sista chans. Och hon fick jobbet.
– Då kände jag: äntligen, nu är det över.
Men det var det inte. I stället upptäckte hon en annan fråga, där inga planer på förändring finns. När Samantha Hyler fick sitt visum insåg hon att hon som doktorand inte får ett visum för arbete. I stället ses hon som gästforskare, trots sin anställning på universitetet. En genomsnittsdoktorand tar ytterligare något år på sig.
Hade Samanthas kontrakt varit en labbtjänst eller vilket annat jobb som helst, så hade hon kunnat ha permanent uppehållstillstånd innan hennes arbete var slut.
Nu arbetar Samantha Hyler själv för en förändring. När hon kom till Sverige och satte igång med sin doktorandtjänst vände hon sig till kåren och media för att berätta om migrationsvillkoren. Hon kandiderar också för att delta i Sveriges förenade studentkårers internationella forum.
– När jag slutar min doktorandtjänst kommer jag att ha varit i Sverige i nästan åtta år sammanlagt. Ändå kommer jag att vara tvungen att resa samma dag som min tjänst slutar, säger hon.
Samantha Hyler håller med Eric om att internationella studenter, även doktorander, ses som gäster vid universitetet.
– Jag tror att det bidrar till den internationella bubblan, där internationella studenter bara umgås med varandra. Det behöver inte vara en enbart dålig sak, men det leder till att vi inte får reda på sådant här.
Och svenskar, som är de som kan påverka politiken, känner inte heller till kollegernas situation, tillägger Samantha Hyler.
– Den reaktion jag brukar få är: ”Är det verkligen så? Det har jag aldrig hört talas om.”
Fotnot: Samantha Hyler förtydligar efter artikelns publicering att hon inte menar att använda ordet rasism om den svenska arbetsmarknaden.
”I know that I said ’racism’ in the interview, but what I meant was ’prejudice.’ Slip of tongue that is quite important”, skriver hon. (Fördom/fördomar, reds anm.)
Hon vill även förtydliga att hon aldrig har sett det som ett val att fejka ett samboskap för att få stanna i Sverige.
