Vilket är det bästa sättet att undkomma frisörsalongens ångestdrabbande dofter och framtvingade konversationer? Dennis Jörnmark Callstam erfar att svaret inte är så enkelt att finna som han först trodde.
Aldrig är jag så utsatt som i frisörstolen. Omgiven av hårets hantverkare utrustade med såväl sax som kam, schampo och hårolja med doft av gurka sjunker jag desperat ned i ett Hänt Extra-nummer från 2007 där Runar deklarerar att han nu äntligen funnit kärleken för fjärde gången. Samtidigt försvinner centimeter efter centimeter av min blonda lugg bort obönhörligt, fallandes ned mot golvet utan pardon. En och annan lock letar sig in under min t-shirt, och jag känner direkt hur det börjar klia. Helvete.
Ska jag klia tillbaka? Ska jag sträcka in min hand innanför tröjan för att plocka bort hårtofsen, och genom detta underkänna frisörens arbete? Eller ska jag bara låtsas som ingenting och låta våndan fortsätta? Jag beslutar mig alltid för det sistnämnda, och försöker uppbåda entusiasm inför frisörens frågor kring min boende- och levnadssituation, fast de endast får mig att känna mig misslyckad.
Hennes son pluggar minsann civilekonom på Handelshögskolan i Stockholm. Själv skriver jag en omtenta i Freds- och konfliktsvetenskap och betalar alldeles för mycket i hyra för min etta i utkanten av Malmö, tänker jag, men säger ”det går bra” och ler bländande mot spegeln. Och avslöjar således mina nikotingula tänder.
När jag så för ett par veckor sedan hade fått tillräckligt många pikar om mitt hårs oregerlighet beslöt jag mig för att inte hantera det på vanligt vis: det vill säga genomlida ovan nämnda procedur och därefter betala 550 kronor inklusive moms för besväret. Istället chansade jag, och provade en drop-in-frisör i Lund som på förhand utlovade såväl ”utbildade frisörer” som ”studentrabatt”.
Vad kunde gå fel? Och visst kändes valet till en början som en seger. Frisören frågade mig några korta och till synes för henom ointressanta frågor, varefter hen klippte mig i tio minuter medans jag nynnade med till Sak Noël-hits på radion. Utan att titta mig i spegeln svarade jag därefter ”absolut, det ser kanon ut” när hen undrade om jag var nöjd. 180 riksdaler gick besöket på och jag klev nöjd och fortfarande CSN-tät ut från salongen.
Jag hinner dock inte gå mer än tjugo meter längs Bangatan innan jag hör mitt namn och ett påföljande skratt. Jag tittar upp och ser min vän Frasse tvärs över gatan. Jag frågar honom vad han skrattar åt, innan han ber mig att spegla mig i Jättekuls skyltfönster.
Självklart. Hårgelén jag kände en vag doft av under frisörbesökets slutskede har bokstavligen ställt mitt hår på ända. Jag har de facto inte längre någon lugg. Tvärtom. Jag har spikes.
Fakta
[checklist]
Dennis Jörnmark Callstam är 20 år och har bytt spårvagnarna i Göteborg till pendeltrafiken mellan Malmö och Lund för att studera Freds- och konfliktvetenskap och leverera bittra funderingar i krönikeformat för Lundagård var fjärde måndag. Annars läser han Hjalmar Söderberg, vill köpa en uppstoppad sumphöna på Tradera och längtar till klipporna i Bohuslän. I Lund rör han sig mest vid Smålands nation, ICA Studentlyckan eller spår ett på Centralstationen.
[/checklist]
