Lunds studentteater tar sig an en sann utmaning i ”Blodsbröllop”. Ida Ölmedal ser en poetisk tragedi som tvingar fram frågan: Ger passionen oss något val?
Älska eller förruttna. I Federico García Lorca landsortstrilogi finns det ingen annan verklig väg än kärlekens. Och den som väljer den vägen, sin varnande mor till trots, väljer också dess ände: död och sorg.
I Blodsbröllop kämpar Bruden – liksom de flesta av karaktärerna är hon namnlös – för att förtränga sin verkliga kärlek Leonardo för att kunna välja det goda livet med Brudgummen. Hennes kval avslöjar kärleken som en mörk, oförnuftig kraft: Den som älskar, älskar inte för det godas skull och förmår inte heller välja bort sin kärlek för vare sig välgång eller rättfärdighet.
Blodsbröllop vittnar om kvinnornas situation i den patriarkala hederskulturen i 30-talets Spanien. Brudens oskuld är en offentlig angelägenhet, hennes äktenskap en fråga om mark och pengar. Leonardos bekymrade hustru tystas och ignoreras till förmån för sin pojke i vaggan. Brudgummens mor är det vandrande spöke som blir kvar av en människa som först gjort man och söner till sitt livs mening, och därefter förlorat dem i meningslöst, manligt våld som hon varken kan förstå eller skydda sig emot.
Men tragedin kan också ses som en skildring av konflikten mellan de motstridiga känslostormar som vi kallar kärlek och de institutioner vi försöker forma dem in i för att bära upp vårt samhälle: äktenskapslyckan, moderskärleken, familjehedern. Förljugenheten hos den konventionella kärlekens lovsångare är ett återkommande tema: från tjänsteflickan som hellre låtsas än inser att bruden är olycklig till moderns avslutande ilskeutbrott mot de sörjande gästerna: ”Ni gråter bara på utsidan.”
Det är ett drama där fokus ligger på psykologin och på ett naturromantiskt, poetiskt berättande. (Pjäsen var en del i García Lorcas tänkta trilogi om jorden.) Intrigen är lätt att förutsäga, och avgörande händelser som vigseln, Leonardos och brudens beslut att fly och (i denna version) uppgörelsen mellan brudgummen och Leonardo sker utanför berättelsen. Det ställer höga krav på skådespelarna. Samtidigt skapar språket, som växlar mellan poetiskt deklamerande och vardagligt pladder, en distans till karaktärerna. Men även om det ibland är ojämnt, och man möjligen kunde önska fler nyanser hos den ständigt vrålande Leonardo, är det engagerande.
Med en stråkkvartett som ackompanjemang hittar Lunds studentteater en form för de poetiska partierna, och tolkningarna av de mystiska karaktärerna Månen och Döden är både egna och spännande.
Lunds studentteater har tagit sig an en riktig utmaning, och resultatet är lovvärt. Kvar lämnas publiken med bitterheten från fem krossade hjärtan och frågan: finns det egentligen något annat val?
