Midvinterdagens köld är hård, cyklisterna slira och ramla. Alla sena i ensligt Lund, djupt intill skolas timma. Maria Rosén funderar på hur barndomens vita vinterland nu förvandlats till ett hinder. Och inser att det är dags att varva ner.
Då: ”Jaaa, det snöar!!! Får jag gå till pulkabacken? Det här är världens bästa dag, det snöööar.
Nu: ”Neeej, det snöar!!! Och tågen är såklart försenade igen, och kommunen verkar fortfarande inte vilja haka på flugan snöskottning. Förseningarna är ett faktum. Det här är världens sämsta dag, det snöööar!
Jag vill så gärna ha barnasinnet kvar. Men jag inser att jag ändrat ståndpunkt kring vissa saker sedan jag flyttade hemifrån och inledde vad som kanske kallas vuxendomen.
En av dem är inställningen till snö.
Det fanns en tid när snö var den perfekta leksaken. När vi skapade underbara egna vita världar i snögrottor i snövallarna som snöskrapan lämnade efter sig. När snö innebar ett hisnande pirr i magen när man kastade sig utför den värsta backen med den snabbaste kälken. När snö innebar fotspår i nyfallet puder på väg hem till vår gula villa, där julen stod för dörren.
Klipp till: dagens datum. Väntan vid busshållplats, på väg till universitet. Man svär och väntar på en snömoddig, försenad buss proppfull med andra människor som inte heller vågar riskera liv och lem genom att slira runt med cykel på oskottad halkbana.
Det är också i dag som jag börjar fundera. För när julledigheten känns som ett hån (jag har ju en uppsats som ska levereras så fort veckorna antar en mer vardagssvart än helgdagsröd ton igen) och jag bara kan se snön som ett hinder, det är då jag inser att jag har gjort det igen. Jag har följt min egen tradition att börja stressa för mycket inför jul.
Och jag har låtit stressen jaga bort det allra finaste.
Så jag fortsätter att vänta på bussen, och på att insikten ska komma om att bättre snöskottning och beredskap i kollektivtrafiken är en nödvändighet. Och just då bestämmer jag mig. Jag bestämmer mig för att bita ihop och räkna ner dagarna och köra med lite positivt tänk. Om bara en vecka från nu ska jag ju lämna uppsats och vardagsstress i Lund. Njuta av familjens sällskap. Skratta åt Musses husvagnssemester. Känna pirret vid värsta pulkabacken. Ta lugna promenader i snön, och skapa nya fotspår i nyfallet puder.
Fakta
[checklist]
Maria Rosén är mångsysslaren som pluggar sista terminen medie- och kommunikationsvetenskap och absolut inte kan tänka sig en rast utan kaffe. Förutom detta svarta guld älskar hon metaforernas, satsdelarnas och det skrivna ordets värld, och är även översättare. En perfekt ledig dag springer hon gärna en runda, utforskar lundanattlivet eller träffar vänner och dricker ännu mera kaffe. Maria är en av fyra profiler som ger dig nya studentlivskrönikor varje måndag.
[/checklist]
