På lågstadiet kunde man bli en av de populära i klassen genom att fjäska för sina vänner med godsaker. Men Lunds universitet bör inte köra på samma taktik för att skaffa sig ett gott internationellt rykte.
På sidan sex och sju kan ni läsa om en av universitetets färskaste verksamheter – alumniprojektet som anordnar träffar för gamla lundastudenter. Reportrarna Sebastian Hagberg och Carl-Johan Kullving vrider upp och ner på kvittopärmarna för att kartlägga hur universitetsmedel används till godsaker på snittbrickor på andra sidan jordklotet.
Ja, jag vet. Nya tider kräver nya grepp. Och ja, ett par hundratusen i barnotor, två tjänster och ett par varv med flygplan runt planeten är små kostnader för ett universitet som vill brösta upp sig på en internationell spelplan.
Alumniverksamhet är med all säkerhet en vital del av universitetets framtida verksamhet, och det är också positivt att universitetsledningen är glada för nya initiativ och satsningar. Det vore ännu värre att låta goda idéer kvävas ihjäl genom för stram byråkratisk hantering.
Men, med det sagt så finns det saker i denna alumnisatsning som är väl värda kritik. Framförallt bör man fråga sig om metoden verkligen är särskilt effektiv.
Det ska till mycket välvilja för att köpa konsekvensledet från frikostiga bjudfester för tillsynes slumpvisa personer som redan gått på universitetet, till att fler internationella studenter kommer söka sig hit.
För de alumner som har tagit poäng här torde förhoppningsvis redan vara goda ”ambassadörer”, och krävs det lite bubbel och en focaccia för att övertyga dem om det i efterhand så kan man fråga sig om det verkligen är den typen av förkämpar vi vill ha.
Nä, beslutet om studieavgifter för utomeuropeiska studenter förvandlade inte Lunds universitet till Harvard över en natt. Hur många rum med Chesterfieldmöbler man än hyr in sig på. Därför känns flera av dessa alumniträffar på sin höjd som strösslade pengar utan tydligt syfte – och ska man tala ur skägget, är de rent av lite fåniga.
Men jag har ett förslag. Om nu avdelningen menar allvar med att det är värt denna satsning om ”bara en enda ny student börjar på Lunds universitet”, så lägg istället pengarna på ytterligare ett par stipendium.
Eller jobba ordentligt för de som trots allt redan är här. Ett par hundratusen i integrationsprojekt, eller i alla fall en ordentlig och ärlig satsning, hade säkert kunnat innebära framsteg för till exempel de internationella studenter som du kan läsa om i det här numrets reportage (sid 12). De som kommer hit men aldrig riktigt släpps in i den universitetsvärld vi så stolt försöker pracka på vår omvärld.
Det vore utmärkt marknadsföring. Dessutom är det en internationell satsning på riktigt, och inte bara en som greppar efter amerikaner och kineser.
