Det är de första veckorna av det purfärska året 2013. Veckor som man tveklöst kan märka av på landets tågstationer – i form av en mycket påtaglig trängsel. Gränsen har nåtts för Lundagårds nye krönikör Filip Lyrheden.
Det finns vissa små beteenden som inte går att tolerera. Då det brinner i huvudet på en utan att det går att stoppa. Som får ilska att välla upp okontrollerat, oavsett miljö och sammanhang. Ett exempel på sådant beteende är när människor går väldigt långsamt framför mig. Oftast råkar jag ut för detta på centralstationer och flygplatser, inte sällan under de första veckorna av januari, då många just är på resande fot. Den okontrollerbara processen i mitt annars ganska harmoniska sinne brukar se ut som följande scenario:
Jag promenerar i så rask takt som mina relativt långa ben tillåter, mot min destination på Göteborgs centralstation. I vardera hand har jag en tung väska, över axeln ytterligare någon tung och otymplig förvaring.
Jag når en dörröppning eller avsmalnande passage, en så kallad flaskhals och börjar redan ana oråd. Mycket riktigt! Den korpulente individen framför mig bromsar tvärt in så att en liten pust kroppsodör avges bakåt mot mitt ansikte.
”Ojdå! Det rör sig säkert om en nödsituation”, tänker jag, då jag råkar vara en nästan överdrivet sympatisk person.
”Rimligtvis vill väl den här fule personen bara ringa sin mor och fråga om dennes utseende orsakades av att modern brukade tunga opiater under graviditeten”, tänker jag och hinner precis bromsa lika tvärt som avskrädet framför mig.
Till mitt stora förtret stämmer inte mitt antagande alls. Istället har stoppklossen fiskat upp en surfplatta av någon obegriplig icke-apple-tillverkad modell och är i full fart med att fotografera sitt surrealistiskt modellerade anlete med den lågupplösta frontkameran. Här brister allt vad mental balans heter för mig. I sann destruktiv anda riktar jag all aggression inåt och känner hur min hjärna tycks fatta eld och mitt synfält blir rött till färgen. Efter ett djupt men darrande andetag lyckas jag manövrera runt mitt nya buteljformade hatobjekt. Jag tar några hastiga steg i en halvcirkelformad bana och gör en höftrörelse åt sidan som synkroniseras med en svängning med samtliga väskor i samma riktning.
Med gångriktningen befriad kan mitt blodtryck sjunka till normal nivå igen och min mardrömspromenad genom Göteborgs centralstation fortsätta. Jag önskar att jag hade kunnat andas ut ordentligt, men år 2013 råkar vara i sitt inledningsskede och människorna på centralstationen går knappast fortare för det. Ovan beskrivna scenario lär komma att upprepas fem, sex, eller kanske tio gånger innan jag når mitt mål. Så är du inte över pensionsåldern, handikappad eller gravid – öka takten för helvete! Eller riskera att förnimma en passiv-aggressiv fnysning från mig i utkanten av ditt synfält!
Detta är din helg
På fredag har den 1940-talsnostalgiska gangsterrullen Gangster Squad biopremiär. Filmen verkar på förhand mycket lovande och stoltserar med affischnamn som Sean Penn och Ryan Gosling, både iklädda trenchcoat och hatt.
Eftersom vi fortfarande är kvar i en kall årstid är det lämpligt att under lördagen samla ett gäng vänner för klassiska brädspel och stärkande drycker.
Möjligtvis radade förlusterna upp sig under brädspelskvällen, liksom de starka dryckerna. Då passar David Bowie’s nya singel Where Are We Now? utmärkt att tonsätta söndagens återhämtning.
