Under en fläkt mellan mintgröna väggar. Ett stenkast från Arabiska havet, omgiven av miljoner och åter miljoner av människor. Där befinner jag mig nu. Mitt i Mumbai.
Strax innan solen gick upp dundrade jag och Annie (min resekamrat i en månad framöver) fram i en liten taxi i den aldrig sovande staden. På den fyrtio minuterna från flygplatsen hann vi köra rakt igenom åtta rödljus, glimta den väldiga slummen och de överdådiga skyskraporna bakom den.
Efter världens längsta dag har minnena av landet vi lämnade bakom oss sköljt över oss i vågor. Då var vi 20 år och försökte få barn i slummen att lära sig räkna till tio på engelska. Nu är vi (nästan) 24 år och ska ge oss på något som antagligen kan bli lika svårt som att få tyst på 40 indiska tioåringar. Skrapa ihop intervjuer med politiker och arkitekter till varsin uppsats. Men det får vänta några dagar till.
Idag har vi istället knäppt på våra fotriktiga skor med kardborreband och ofrivilligt intagit rollen som pale foreigners. Vi har promenerat gator upp och ner i staden som ute i offentligheten består av 80 procent män. Snitslat mellan basarer, tiggerskor, bussinessmen och kossor. Nöjt ägnat åt oss huvudräkning för att komma fram till att en mango lassi kostar fyra kronor. For sånt kan man också göra en torsdag i januari.
