Det är opponeringstider. Då allt arbete ska få ett slut. Men ska man tassa sig fram, eller stampa med sylvassa klackar? Emma Andersson föredrar det senare.
Det var mitt innersta jag lade där på hans bord. Min fantasi och mina drömmar. Allt i en 300-sidors bunt papper på en gymnasielärares kateder. En vecka senare hade han läst klart, och jag fick tillbaka bunten. Komplett med kommentarer på nästintill varenda sida.
Jag var den duktiga flickan på den tiden. Hon som alltid hade bäst poäng på proven. Lärarna hade aldrig någonting att klaga på när det gällde mig. Jag fick sällan höra något negativt om mina prestationer, och hade aldrig någonting att komplettera eller förbättra.
Så helt plötsligt stod jag där. Med 300 sidor rödpenna. Varje ändringsförslag sved som eld inombords och fick mig nästan att börja gråta. De uppmuntrande och positiva kommentarerna gick mig helt förbi. De var säkert inte sanna ändå. Det stod ju klart och tydligt att jag var dålig, punkt slut. Så här mycket kommentarer får inte någon som är bra. Jag kunde lika gärna ge upp.
Det var första gången någon gav mig konstruktiv kritik. Första gången någon vågade säga mig sanningen. Utmana mig. Göra mig bättre. På riktigt.
Det kändes som jordens undergång.
Fast när jag bestämde mig för att fortsätta ändå, upptäckte jag någonting märkligt. Jag började om. Använde andra ord, flyttade kommatecken och… Det blev bättre. Hur kunde det vara möjligt?
Det är otäckt att lägga sitt inre framför någon annans fötter. För hur mycket jag än försöker distansera mig är det omöjligt. Det finns ingenting mer skrämmande än att vänta på om de ska skrida försiktigt och varsamt fram, eller stampa med sylvassa klackar. Det kanske ser ut som en bunt papper, men det är ändå en bit av mig som ligger där. En dröm som jag har lagt framför dig, i hopp om att du ska hjälpa mig att förverkliga den, väl medveten om att du även har makten att krossa den.
Kanske är det därför jag är rädd. Kanske är det därför jag avskyr att behöva kliva över någon annan. För att jag vet hur det är. För att jag vet hur det känns.
Men jag vet också någonting annat. Att huden aldrig är starkare än där den en gång blivit sydd. Att varsamma fötter ibland kan göra större skada än sylvassa klackar. Och att 300 sidor rödpenna faktiskt blev till 400 sidor publicerad roman.
