Igår gjorde jag min sista tenta för min första kurs på högskolan. Det var väldigt befriande må jag säga. Även om jag ska läsa forsättningskursen som börjar på måndag känns det som att man fått ett avslut så att säga. Jag har alltså klarat en termin vid högskolan. Det är mer än vad jag gjort förr, óch jag har dessutom inte behövt göra någon omtenta. Det känns grymt. Jag är otroligt stolt över mig själv.
Just nu sitter jag och funderar på terminen som har gått och utvärderar vad jag har gjort bra och vad jag har gjort mindre bra, vad som är värt att behålla och vad som bör förändras. Jag vill såklart förbättras och utvecklas och med det krävs det eftertanke och medvetenhet.
Jag tänker inte här berätta vad jag gjorde bra eller mindre bra, men det jag kan berätta är att högskolan är inte som något annat jag har upplevt. Man suckar över kurslitteraturen, får panik för att man inte förstår, känner sig dum och osäker, sliter sitt hår många gånger om, men till det får man även allt annat som motverkar ovannämnda. Föreläsarna hjälper en så mycket som de bara kan för att man ska förstå, med powerpoints och dylikt. Det som hjälper mest är ens kursare; människor som är lika intresserad som man själv är och som vill diskutera lika mycket som man själv vill. Varvid man oftast kommer till en gemensem förståelse över olika fenomen. Det är definitivt en av höjdpunkterna på högskolan.
Det finns alltså inget bättre än att valsa in på en salstenta för att upptäcka att man faktiskt har lärt sig något. För det gör man. Dessutom upptäcker man när man befinner sig i en vardaglig situation som till exempel på bussen att man börjar analyserar utifrån det man har lärt sig. Jag vill återigen betona att, fast än det inte alltid har varit lätt då det krävs mycket av en själv, så är högskolan nått av det bästa som någonsin har hänt mig. Det är inte något onödigt ont som man måste gå igenom för att få ett jobb. Det är nånting annat. Med risk att låta lite sådär nyandlig, vill jag säga att det är kärlek. Riktigt kärlek är aldrig lätt men man skulle heller aldrig vilja vara utan den. Så med andra ord ser jag inte på kunskap som medel till ett mål, utan jag ser det som självaste målet. Högskolan är underbar mina vänner.
Avslutningsvis vill jag berätta om en av anledningarna till att jag beslöt mig för att skriva detta inlägg. Och det är för att jag fick se Kvarnby Folkhögskolas nya kurskatalog där jag har blivit tillfrågad att medverka i (!). Jag blev så rörd när jag såg den (jag började nästan att gråta). Jag känner mig extremt stolt över mig själv. Jenny som har gjort kurskatalogen har verkligen gjort ett bra jobb med den. Hon har tagit med delar av mina blogginlägg som verkligen är ”jag” och snickrat ihopa en superfin sida åt mig (tack underbara du!).
När jag såg sidan i katalogen insåg jag hur vägen som jag har vandrat har sett ut och hur grym jag faktiskt är för ha vandrat den utan att ge upp. Jag ser sidan som en hyllning till mig. Det kommer jag alltid till att göra, vilket bara stärker mig att forsätta framåt. Jag inser i skrivande stund att jag inte hade varit någonting utan Kvarnby Folkhögskola. Den var skärningspunkten för mig som gjorde att mitt liv tog en annan riktning, och Lunds universitet är det som uppehåller och bevarar denna riktning. Kunskap och utbildning kan verkligen vara något av det mest essentiella för en människa. Det är det iallafall för mig.
T.
