En kvinna utan människokropp, byggd av sand. Kamouflage för utomjordingar. Scifi-soffor. Bakom verken döljer sig konststudenten Tiril Hasselknippe, en av Malmös mest aktuella gallerister.
Det sägs att astronauten Scott Carpenter inte ville åka tillbaka till jorden. Han blev så betagen av skönheten hos de mystiska ljusfenomen han upptäckte i rymden att han glömde sina vetenskapliga uppdrag för att dokumentera dem. Han klarade sig med nöd och näppe tillbaka, där NASA kunde ta del av hans suddiga fotografier och för alltid vägra honom att ge sig av igen.
Många år senare, på jorden och längst ner i en kylig korridor i Malmö konsthögskola, studsar ljuset mellan olika vita ytor. Sex möbelliknande skulpturer av triangulära, skinnklädda kuddar skapar associationer till en Ikeakatalog som har spårat ur. Eller kanske snarare till ett vardagsrum för en långt framtida människosort, en som föredrar geometriska figurer framför ett ryggstöd, en som kanske inte har någon rumpa men väl ett utsökt sinne för form.
Tiril Hasselknippe lutar sig mot en av de modernistiska möblerna. ”Dekonstruerade soffor” kallar hon dem med ett skratt. De är hennes senaste projekt på konstprogrammet vid Malmö konsthögskola och hon är inte nöjd. Det är hon aldrig så här ett par dagar efter vernissagen, ska tilläggas.
Det får vara upp till publiken att bedöma om hon lyckats med att nå den där upplevelsen av att tänja fantasin ytterligare. För henne handlar hennes konst just om det: att närma sig den där svindlande upplevelsen av okänd skönhet som fick en hårdtränad rymdpilot att riskera liv och uppdrag för några fotografier. Även om soffprojektet är något mer jordnära än hennes konstverk kring den salige astronauten för något år sedan, är utgångspunkten densamma.
– Människors fantasiförmåga har sin gräns, och det tycker jag är så orättvist. Det är ofta rent kroppsligt, vi kan bara föreställa oss genom att relatera till något vi upplevt förut. Om vi till exempel ska föreställa oss hur det vore att resa i rymden, tänker vi oss det som att flyga. Så bara att skapa något som jag inte riktigt har sett förut vore en seger, säger hon.
Att sofforna påminner om inredningen i en science fiction-film är inte en slump. Precis som rymden är sci-fi en viktig inspirationskälla för Tiril Hasselknippe.
– Jag har alltid tyckt om att läsa science fiction. Många tycker att det är mindervärdig kultur som bara är till för att vara kul, men egentligen är det ju det svåraste att hitta på något som inte finns.
Den som fortsätter genom galleriet hittar en kamouflageparkas, baserad på ett påhittat rymdlandskap av vita, gröna och lila berg.
Framför den tornar en massiv stod av gjutsand. Titeln Karyatid klargör att den är en variant av det antika Greklands kolonner i form av kvinnofigurer, som användes för att hålla upp tak på byggnader. Tiril Hasselknippes kolonn är en lek med tanken på vad som skulle återstå av idén om kvinnlighet om man plockar bort dragen av människokropp. Jordfärg, tyngd och mjuka runda former blev resultatet. Fantasins gränser avslöjas genom att skala av lager för lager av erfarenheter.
Malmö högskola är välkänt för sin höga nivå när det gäller konstteori, och för Tiril Hasselknippe har det betytt mycket för självförtroendet kring sin konst. Psykologi och filosofi spelar viktig roll i hennes skapande.
– Men jag försöker att inte tänka för mycket på vad saker som jag kommer på ska betyda eller symbolisera. Tänker man ”okej, det här borde vara logiskt, det här borde man fatta”, blir det ganska tråkigt och ser ut som nåt man har sett förut. Det har liksom ingen edge i sig. Edgen kommer ofta när man själv inte är helt klar över vad det är man har gjort.
För Tiril Hasselknippe börjar det med ord. Hon låter tankar och bilder strömma ut i en sorts poesi. Därefter tar svetsning, frigolit och läder över.
–Jag tycker att själva den fysiska processen är viktig. Vissa konstnärer skickar sin idé till en fabrik där de förverkligar den, men för mig utvecklas idéerna under skapandets gång. Man gör misstag, och så kanske det ändrar riktning och rentav blir snyggare.
Tiril Hasselknippe fixerar blicken i luften när hon talar, långsamt på en blandning av svenska och norska. Hon lutar sig lite på ena benet och avslutar ofta sitt resonemang med ett skratt rakt ut i luften.
Hon berättar att texterna ofta får tjäna som en sorts bruksanvisning till hennes utställningar. Men författandet har också alltmer kommit att bli en egen konstform för henne, som hon sprider via Internet.
– Tolstoj skrev också sina stora romaner, bit för bit och gav ut i ett magasin som alla i societeten läste. När jag läste det så tänkte jag att det inte var fel sätt att få ut texter genom internet. Det är bättre det än att få det upptryckt i kanske 200 ex som nästan ingen läser.
Tiril Hasselknippe representerar den typ av konstnärer som gärna aktivt deltar i samtalet om konst och sprider andras konst. När hon kom till Malmö 2011 startade hon galleriet CEO Gallery, en sorts plattform för unga oetablerade konstnärer som snabbt omskrevs som ”Malmös hippaste galleri” och fick beröm av etablerade konstkritiker i Sverige och utomlands.
–Jag tyckte att jag kände så många duktiga unga konstnärer och att det vore hemskt om vissa av oss lyckades och inte andra. Sånt sker ju av slumpen, inte beroende på talang utan på saker som händer i livet. Så jag ville göra något för att lyfta fram de konstnärskapen och ge dem ett projektrum där de kunde vara lite friare än på andra platser, berättar Tiril Hasselknippe.
– Samtidigt ville jag att det skulle ha lika hög auktoritet som de etablerade fancy schmancy-gallerierna. Jag hade jobbat mycket som assistent på sådana gallerier, så jag snodde lite av dem: skapade en hemsida som presenterade konstnärernas profiler med bilder på deras verk, kopplade en Facebooksida till det, efterliknade hängningen i själva galleriet och sådär. Och det funkade. Konstvärlden är inte så stor, det går snabbt att skapa en hype. Det är intressant att många som creddat galleriet utomlands aldrig har varit där. Det är en hype baserad bara på bilder.
Vad är bra konst för dig?
– Det måste vara nåt som är lite överraskande för mig, nåt element som gör mig förbryllad och får mig att kolla två gånger, eftersom lever i den här bubblan och ser konst varje dag.
Men närheten till konstvärlden har inte alltid varit självklar för Tiril Hasselknippe.
– Det finns inga kända konstnärer i min familj, och jag hade ingen aning om hur man utbildade sig till konstnär. Men min teckningslärare på gymnasiet gav mig en miljon chanser. Han hette Sven. När jag kom in på konsthögskolan tog jag bussen ut till honom och berättade det. Det betydde jättemycket för mig att han inte gav upp. Steget till akademin är väldigt långt för den som inte är född in i den här världen.
