Sveriges röst för nedrustning har tystnat. Samtidigt sänker Försvarsmakten kraven för att bredda rekryteringsunderlaget, skriver Annika Skogar i sitt svar på Christoffer Hökmarks debattartikel.
Jag tror att självbestämmande och suveränitet försvaras bäst genom samarbete, inte genom hot om våld och upprustning.
Försvarsmakten har under större delen av 1900-talet varit en naturlig del av det svenska samhället såtillvida att unga män tvingats göra värnplikt. I övrigt gjorde sig Sverige känt i världen som en stark röst i kampen för nedrustning och fred. I dag är situationen den omvända. Sveriges röst har tystnat. Erik Lagersten, Försvarsmaktens informationschef, har konstaterat att den allmänna opinionen och beslutsfattare de senaste åren i allt högre grad förespråkat militära maktmedel som lösning på konflikter.
Trots att jag och Christoffer Hökmark har olika syn på Försvarmaktens roll och funktion känns det viktigt att vi båda delar kritiken mot de senaste årens reklamkampanjer. Jag ser fram emot LAOS bidrag till diskussionen. Ni, med erfarenhet och intresse, har säkerligen många konkreta förslag till förbättring.
Jag tvivlar inte heller på att det finns många som har en positiv erfarenhet av soldatyrket. Min kritik riktar sig mot sättet att rekrytera arbetslösa ungdomar som om det här vore som vilket arbete som helst. Senast i januari 2012 hade Försvarsmakten även uppe på förslag att stryka den grundläggande gymnasiebehörigheten som ett krav för att på så sätt öka rekryteringsunderlaget. Min kritik handlar därmed inte om att stigmatisera utan på att peka på en allvarlig och inte helt osannolik utveckling där vem som helst i framtiden kan ta anställning som soldat.
Personligen tycker jag nämligen att det känns bättre att människor planlöst tar några högskolepoäng i matematik än planlöst lär sig hantera en AK5:a i brist på annan sysselsättning.
Annika Skogar, skribent i Lundagård
