Ett nytt år har kommit, och med det en mängd nya hoppfulla på Lunds gym, alla lika taggade inför beach 2013. Men Maria Rosén funderar på för varför hon egentligen vill packa väskan till gymmet flera gånger i veckan.
Det är en stund kvar till våren. Ända fram till mars är snöstorm och dubbar lika väntat som räkningar på posten, och som alltid i januari känns det liksom omöjligt att snölandskapet verkligen ska kunna förvandlas till vår i år igen.
Ett ställe där tron på varmare tider härskar i högsta grad är dock på gymmet. Aldrig skådas så många julkalaskulor på våra gym som under denna tid. Och ja, jag har också gått dit. Flera gånger den senaste veckan (med flera menar jag två). Försökt hoppa i takt till musiken på en bräda i plast, eller gett en osynlig fiende spö under ett styrketräningspass à la Rocky.
Jag vill faktiskt komma igång nu. Jag vill vilja komma igång. Inte för att det är ett nytt år. Inte för att magen borde vara platt till den bikinisäsong som nu känns så avlägsen. Inte ens för att vår samlade läkarkår ständigt påminner oss om att vi måste röra på oss mer.
Jag vill komma igång för att jag tycker att det är roligt. För att jag faktiskt tycker om att dansa och att utföra en koreografi medan jag jobbar upp min kondition, så att man faktiskt orkar bära grejer uppför trappor och springa till tågperronger utan att få andnöd.
Givetvis är allt inte roligt. Ibland är det till och med överjävligt. Till exempel när man rusar till träningen släpande på dator, matlåda, femton böcker och skolväska, för att inse att alla skåp är upptagna. Eller när ledaren vrålar ”Kom igen, SÅ TAR VI SERIEN EN GÅÅÅNG TIIIILL” och man tror att det är ett skämt.
Jag vet att allt inte är roligt. Jag vill bara känna tillräcklig motivation för att komma tillbaka, igen och igen. Jag vill utveckla en motivation som är helt ny för mig i motionssammanhang. Att jag underhåller min motion inte för att vara fin i andras ögon, utan faktiskt för att ta hand om min egen hälsa, och ha kul på vägen.
För få saker slår de ögonblick när man märker att benen slutar trassla in sig i den där svåra koreografin. När man faktiskt orkar köra järnet när ledaren vrålar ”Kom igen, SÅ TAR VI SERIEN EN GÅÅÅNG TIIIILL”. Och när man känner att det här, det gör jag bara för min egen skull.
