Ska man spela Couronne ska man göra det ordentligt: i frack. Lunds Akademiska Couronnesällskap (LACS) bjöd på torsdagskvällen upp till en tävling i vem som är Lunds borgerligaste spelare.
I ett försök att lära mig reglerna (det är borgerligt att kunna reglerna) gör jag en ansats att snabbt sätta mig in i Couronne på Wikipedia. Till min förtvivlan upptäcker jag att det finns minst fyra olika uppsättningar regler. Exempelvis “Simple-Point Carrom”, en variant “that is very popular within children, seniors, women or an odd number of players”, står det. Jag hoppas på den versionen och antecknar febrilt. Med fruktan ser jag framför mig en tävling där alla frackbeklädda män utom jag kan reglerna.
Men mina farhågor visar sig obefogade. När jag anländer instruerar en vänlig ung man, iförd pikétröja med LACS logga och med laminerat funktionärskort om halsen, om att regler finns utplacerade vid varje bräde. Efter en snabb övningsrunda med fotografen lottas vi som ska vara med i turneringen in i spelgrupper under avmätta applåder. “Quite, quite”, säger någon med brittisk accent och biter av en salt pinne.
De små ringarna studsar fram och tillbaka över brädet, likt bönder vi skyfflar omkring på våra ägor. Någon tar en klunk cola och rättar till fracken. Listan på musik, som då och då skymtar fram bakom turneringens spelschema, innehåller Bach, Beethoven och Tjakovskij. Motståndaren i mitt första parti är nybörjare även hon och vi spenderar en del tid på att skratta åt våra värdelösa skott. Vid bordet bredvid, döpt till “Bord Klippgrävling”, verkar matchen hålla ett helt annat tempo. Medan vi mest skyfflar omkring våra pjäser i ett försök att få matchen att alls gå framåt verkar både tempo och fokus där ligga på topp. En ung herre i grönt ordensband – stormästaren, ryktas det när jag frågar runt lite – stannar till vid vårt bord och betraktar vårt, aningen ofokuserade, spel. Sedan hummar han, och jag har svårt att avgöra om det är på grund av eftertanke eller missnöje med vår bristande seriositet.
Couronnens sublima skyfflande av ringar avbryts dock av ett ringdrama av ett helt annat slag. En diamantring har försvunnit i spelets hetta. Lugnet lägger sig åter när det visar sig att ringen låg hemma hela tiden. Ordnarna rättas till och spelet fortsätter.
Courennens mästare blev mig till slut övermäktiga. Förkrossad efter en lång serie förluster retirerar jag oförmögen att se mästarnas strid avslutas. Ordförande Robin Heed sammanfattar dock slagkraftigt den storslagna avslutningen så här:
”Det var en oerhört rafflande och exotisk final. Henrik Persson, den segrande ’Härskaren över Lundagård’, vinnaren från turneringen i Lundagård i höstas, mötte edil i exil Carl Öhman. Henrik öppnade bra – men hans nerver höll inte hela vägen och han öppnade upp för Carl som kom ut som segrare! Välförtjänt och snyggt spel kan finalen sammanfattas som!”
Text Philip Stålhandske
Bildspel Johanna Jeansson
