Hajpmaskinen har gått på högvarv inför Kendrick Lamars tre spelningar i Sverige nu i veckan. Lundagård fanns på plats för den inledande holmgången på Kulturbolaget i Malmö.
Kendrick Lamar har släppt mp3:or i tio år nu. Han har med tiden blivit alldeles överjävligt bra på det; good kid, m.A.A.d city är en helgjuten insats av en 25-åring som är bekväm i sin förmåga och sitt låtskrivande. Visst, det blixtrar sällan om honom på samma sätt som det gjorde om Wolf Gang-gänget för ett par år sedan, men å andra sidan är det bara Frank Ocean bland dem som fortsätter att blixtra så det kanske är en fingervisning om att Lamar är in it for the long run. Mindre brand, mer hantverk.
På scen däremot lämnar han en del att önska, eller i alla fall att fråga om. När han stormar scenen på KB för ett hejdundrande extranummer går han på knock efter en stundtals sömnig spelning. Långa stunder bärs han fram av publiken, som svarar på varenda liten blinkning med jubel och händer i luften, och, såklart, sitt gedigna låtmaterial. Då och då lyser en aggressiv, elak showman igenom och alla referenser till 2Pac och Eminem som stilmässiga förebilder får sin förklaring. När Kendrick Lamar går på offensiven bygger han broar mellan sina egna släta, slöa beats och 90-talets gangstarap; mellan den nya tidens dimhöljda r’n’b-drömmar och det Compton som Dre, Ice Cube och Eazy-E introducerade. Det är synd att han trycker på gaspedalen så sällan. Han briljerar varje gång det händer.
Med det sagt, det är allt som allt en lyckad kväll. P&P, The Recipe, Bitch, don’t kill my vibe och monsterhiten Swimming Pools (Drank) är ensamma värda entrépengen. Med ett par polare från gruppen Black Hippy på scenen hade det här kunnat bli en kväll för historieböckerna.
