En kastlös och som rymt för kärlekens skull. En muslim som gifter sig i maj men som aldrig träffat sin trolovade. Och en kristen med en kärlek som ingen vet om. I tre magiska dagar har jag varit en del av deras verklighet.
För en timme sedan kom jag och Annie tillbaka till Mumbai. På den sexton timmar långa resan tillbaka till storstan värkte mitt hjärta över de livshistorier som jag de senaste dagarna fått höra. Resans sista stopp innan jag nu ska tillbaka till Goa har varit hemma hos vår vän Deepak i den lilla staden Bidar. Om Goa klassas som Indien-light är Bidar Indien-hardcore. Synen av en västerlänning har fått de flesta att tappa hakan och som kvinna förföljs man ständigt av känslan av att ett halverat människovärde.
I Deepaks bil har vi tillsammans med hans tre kompisar åkt runt och presenterats för alla deras olika religioner. Vi har vandrat i grottor med vatten upp till bröstet för att komma fram till heliga källor, besökt moskéer, vandrat i muslimska fort och ätit resterna från ett kristet bröllop. Däremellan har vi druckit chai i otroliga mängder – att besöka en indisk vän betyder att man också ska besöka alla hans släktingar och vänner.
Under tiden av allt det här har kärlekshistorier utkristalliserats som alla skulle vara värda varsin roman. Berättelser om hur den som blir kär ständigt förlorar antingen sin familj, sitt rykte eller sin älskade. I den svettiga lilla bilen har svaren på mina frågor ständigt överträffat dikten.
Trots att uppsatsarbetet varit frånvarande har den här resan ändå bidragit till att göra hela min frågeställning ännu mer intressant.Om inte Goa, med Indiens högsta levnadsstandard och utbildningsnivå, lyckas inkludera mer kvinnor i politiken: hur ska då övriga Indien någonsin lyckas?
(Och egentligen lever jag i framtiden nu, Indien tillater mig aldrig att anvanda internet nar jag vill)
