Medan Carl-Johan njuter av ett välförtjänt lov och gottar sig i värmen på Filippinerna så går jag fortfarande och väntar på den där våren som ska komma. Snön från måndagen har smält bort, likaså uppståndelsen kring påvens avgång. Av någon märklig anledning verkar svenska medier vara mer intresserade av nyheten än de italienska. Eller så har jag inte varit tillräckligt aktiv läsare av de italienska medierna. Det lutar nog snarast åt det sistnämnda. Nåväl, bologneserna verkar ta det hela med ro och jag har inte hört några människor bestört tala ut på gatan så allt är nog helt i sin ordning.
Sen sist så har jag hunnit med en vända på min italiensk kurs som fortfarande känns ganska avancerad. Mitt namn ställer ju till en hel del uttalsproblem och under lektionerna när jag tror att det är mitt namn som läraren försöker ljuda är det i själva verket lika ofta en spansk kille som heter Avi eller en amerikansk tjej som heter Abby som får frågan. Man kan ju fråga sig hur dessa namn kan låta snarlikt, men jag lovar er att med en italiensk accent så är dessa tre namn i ett och samma.
Häromdagen hade vi även en smärre tvättmaskinsincident i lägenheten. Eftersom tvättning är förlagt med stränga restriktioner (man får bara tvätta efter kl 19 alt. på helgerna samt i max 30 grader) så tänkte jag att när jag väl tvättar ja då får jag ju se till att fylla en maskin. Men trots mina goda intentioner så blev resultatet något förödande. Tjugo minuter in i tvättandet börjar lamporna i lägenheten blinka och en lätt bränd doft sprider sig från badrummet. Sen tar energin slut och maskinen tackar för sig. Trodde vi. Dagen efter finner vi att det är själva kontakten som har smält och därav lukten och discoeffekten i vardagsrummet. Så nu har vi kopplat om maskinen och den fungerar igen! Men den är fortfarande förlagd med restriktioner och den är fortfarande väldigt gammal så jag befarar att den snart gör ett nytt avsked. Dessutom återstår ett smält vägguttag som inte verkar helt reko att bo med. En elektriker ska tillkallas i detta spörsmål.
Mina tidigare intryck av Erasmus-fester som något högstadieaktiga förbyttes helt igår. Efter en aperitivo på ett hemtrevligt ställe drog vi ett par stycken till onsdagens begivenhet på klubben Kinki. Blotta namnet gör en något skeptisk. Men, jag blev som sagt positivt överraskad av Bolognas äldsta klubblokal. Det var ganska stort, folk dansade och uppförde sig såsom en drös glada studenter bör göra och det var på det hela taget en lyckad kväll. Så, fler Kinki-kvällar åt folket kan man nästan våga skandera!
Jag avslutar dagens uppdatering med en liten ”veckans”-lista!
Veckans…
Falskhet: Jag köpte en cappucino och fick ett 2 euro mynt tillbaks, trodde jag. Det visade sig vara någon form av ryskartat mynt. Snuvad på konfekten, men glad på en kaffe.
Byråkratiproblem: Jag har försökt få en blankett påskriven två dagar i rad, på kontorstid (som för övrigt är generösa fyra timmar i veckan). Men varför vara på kontoret när man kan vara på möte?
Självinsikt (för en italienare): En kvinna som jobbade på kontoret där jag försökt få min blankett påskriven sade till mig att det var dumt att vänta in en planerad ankomst av den tilltänkta påskriverskan av blanketten för att: ”ett italienskt klockan ett behöver inte vara klockan ett”.
Sverige-vibbar: Jag hittade Leksand knäckebröd i en vanlig mataffär (som fortfarande inte säljer couscous eller bulgur). Knäckebröd till överpris, men helt klart värt att investera i när hemlängtan slår till.
Hundöverdrift: På gårdagens aperitivo-ställe fanns en hel soffa i gustaviansk stil reserverad för två hundar. Detta tydliggjordes med sirlig skrift på en skylt ovanför soffgruppen. Jaja, människans bästa vän ska också få njuta frukterna av det italienska köket.
