Hur känns egentligen en bostadsbrist? Bortom siffror, tältprotester och svikande bestånd finns också människan. Lundagårds nya krönikör Christian Carkani har varit en av dem som vandrat mellan sofforna.
”Det här”, fortsatte han med ett flin, ”är inte så goda nyheter för dig men underbara för mig”.
Denna bjuvbo vid namn Julius, vars far köpt lägenhet i Lund till honom, kände troligen en känsla av makt denna torsdagsmorgon. Ja, det verkade nästan som om det kittlade honom.
Med nästa mening bröt han vårt kontrakt efter mindre än fyra veckor.
Detta trots att han satt sin underskrift på att mitt boende var garanterat fram till sommaren.
Bakgrunden var att han träffat Emma på en nation.
Likt en Ceasar skulle han avlägsna henne från det farliga kollektivet och få hem henne till sig.
Då uppstod ett problem och det problemet var jag.
”Hon kan ju inte vistas med en kille i huset. Ju snabbare du lämnar oss, desto bättre för min Emma.”
Det föreföll som att han redan närde en önskan om att göra denna Emma till en ägodel.
En fragil ägodel att vårda. En Emma som förvisso klarade av att bo i ett kollektiv men som inte kunde utsättas för Christian.
Min hyresvärds besked till mig var tydligt. Jag skulle ut.
”Du får klara dig bäst du kan.”
Det var torsdag morgon och dörren slog obarmhärtigt igen.
All jäkt som for genom min kropp var inte hans bagatell.
Alla mina sömnlösa nätter var inte hans problem.
Den kommande veckan ringde jag hundra samtal och skickade hundra mail. Minst.
Till slut erbjöd en bekant ett tillfälligt rum.
Det spartanska rummet blev bokstavligt talat tillfälligt och snart var jag åter på jakt efter ett tak över huvudet.
Det hade varit lätt att känna sig besegrad av Lund och krypa tillbaka under mammas vingar i Malmö.
Men till slut landade jag i ett studentrum hos AFB.
Det kändes skönt att äntligen slippa vara beroende av nycker eller välvilja.
Det visade sig att Julius aldrig blev en Ceasar för sin Emma.
Hon tackade nej till tvåsamheten i ett gemensamt hem.
Emma ville vara fri i sitt kollektiv fram till sommaren och därefter ”se vad hon kände för”.
Han ringde mig och sa att han inte kunde betala av lägenheten på egen hand.
Julius ville ha tillbaka mig.
Eller rättare sagt mina pengar.
Jag kom ihåg de där orden jag hört en torsdagsmorgon.
”Du får klara dig bäst du kan.”
Jag är inte ensam om bostadsbristen och konflikterna kring ett tak över huvudet.
