Jag överlevde pesten. De senaste dagarna har jag också överlevt 12-timmars konferens, att hålla föredrag helt oförberedd och att skicka in uppsatsens teoridel till min handledare hemma i Lund.
Med risk för att låta tjatig: Indien upphör aldrig att förvåna. I måndags trodde jag att jag skulle åka till en stad i södra Goa för att intervjua en kvinnlig politiker. När jag ringde på morgonen för att bekräfta min ankomst var dock det enda svaret jag fick: ”No, I come university. You go conference. Starts in 15 minutes. Arts faculty!”. Bestämda kvinnor är ingenting att ifrågasätta så jag packade ihop och promenerade iväg till byggnaden jag gissade det kunde vara. Och mycket riktigt. Där ställde dom till med konferens för att fira 50-års jubileumet av Indiens byråd (Panchayat Rays). Det blev en trevlig dag men eftersom det redan från början låg två timmar efter i schemat så blev det också en väldigt lång dag (det kommer liksom aldrig på fråga att något ska kortas ner. Allting tar sin tid. Punkt slut). Framåt nio på kvällen kom jag därifrån och hade då inte uträttat någonting av vad som ingick i dagens plan.
Tisdagen fortsatte i samma anda. Eftersom jag tillhör en av fem västerlänningar här på universitet så väcker jag viss nyfikenhet vart jag än går. Efter en liten artighetskonversation med en sociologiprofessor fann jag snart mig själv stående framför hans studenter för att hålla ”just a short presentation, only 30 minutes!” om min uppsats.
Idag har jag så slutligen kommit hela vägen till universitets bibliotek där jag suttit i sju timmar och skrivit teoriavsnitt till uppsatsen. Det har varit den första dagen sen jag kom till Indien som jag blivit kissnödig mer än en gång eftersom de bastanta fläktarna resulterar i en riktigt normal kroppsvärme. Idag var också första gången som det slog mig på allvar att det här spektaklet till resa verkligen ska resultera i en uppsats. Det är ju ändå ganska festligt.
