Att frilansare har dåliga arbetsvillkor är allmänt känt. Finns det en väg ut? Anton Wedding funderar över vad det är som gör det så svårt för dem att ställa krav på sina arbetsvillkor.
När jag fick mitt första betalda skrivjobb för ungefär två år sen kändes det fantastiskt. Att någon ville ge mig betalt för att jag skulle göra det jag älskar att göra! Att lönen sedan var 100 kr för ett jobb som man behöver lägga ner åtminstone fyra fem timmar på var inget jag brydde mig om. Jag visste ju att frilansande kulturskribenter var dåligt betalda. Men jag skriver ju för att jag tycker att det är roligt. Det är något jag valt själv.
Jag och flera vänner och bekanta till mig har i flera år producerat stora mängder text gratis. Det är inget ovanligt. Det ses som att den som söker frilansjobb har mer än en utbildning att söka sina uppdrag på. Dessutom är bloggar, tidskrifter och tidningar som drivs ideellt en förutsättning för att vi ska kunna ha det utbud av texter om kultur, nöje, politik och teori som vi har idag. Under ett år skrev jag för dagensskiva.com, som drevs på ideell basis men var en av de starkaste rösterna i musiksverige och Ordkonst, tidskriften som jag sitter i redaktionen för, har i flera år varit en betydande plantskola för kulturskribenter.
Men någon gång måste man ju börja försörja sig. Letar man efter en trygg inkomstkälla är frilansande kanske något av det dummaste man kan ge sig in på. Obesvarade mail är standard, emellanåt får man svar: ”Tack, men…”. Får man till slut napp någonstans har man sällan mod eller ork att förhandla om något.
Det är inte de låga lönerna som är skrämmande. Inte heller de osäkra arbetsvillkoren. Men de är båda en produkt av rädslan för att efter flera års intensiva strävan få sina värsta farhågor bekräftade: mina texter behövs inte. Kanske är de inte ens önskvärda.
Men utan frilansare skulle Sveriges största radiokanaler och dagstidningar stagnera. Som frilansare, framförallt oetablerad sådan, är man utsatt; i ett sådant beroende av de arbetstillfällen man får att alla protester och förhandlingsförsök är dumdristiga så länge man är isolerad. Utan fackligt engagemang kommer frilansarna hamna i ett moment 22 där villkoren bara blir sämre i takt med att nedskärningarna ökar.
Kanske borde det vara självklart för frilansare att inleda sin arbetande karriär med att också engagera sig fackligt?
Helgen:
På fredagen har Klubb Visuell premiär på Kino i Lund med improvisationsmusik till dokumentärt filmmaterial från Antarktis. Läs mer på Kinos hemsida.
På lördag vill jag inte missa när Sveriges bästa nu levande punkband Vånna Inget spelar på Mejeriet i Lund.
På söndag uppför Lunds akademiska kör stycken av Benjamin Britten i Allhelgonakyrkan. Fritt inträde dessutom!
