Att finna en gemenskap. Det är det svåraste med att läsa kurser framför sammanhängande utbildningar. För hur nära hinner man komma varandra innan det är över? Är det ens värt det, frågar sig Emma Andersson.
Det är egentligen inte så komplicerat. När jag presenterar mig för en ny människa kan jag inte berätta allt. Det blir oftast bara namn, utbildning, kanske ålder och hemstad. En framtidsdröm här och där. Lite som att hålla fram baksidestexten till boken om mig själv. Den täcker det som är nödvändigt för att få ett hum om handlingen, men utelämnar samtidigt det viktigaste – de oväntade twisterna och hemligheterna som gör boken värd att läsa.
Baksidestexten är dock viktig att anpassa efter kontexten. Ska den läsas av människor som vill ha en snabb sammanfattning? Ska den locka till fortsatt läsning eller kanske rentav avskräcka?
Ibland är det enkelt. När jag exempelvis går en kurs på en månad väljer jag alltid ovan nämnda baksidestext. Den är allt jag behöver dela med mig av, med undantag för något litet spoilerfritt citat från boken, för att exempelvis frågor om helgplaner ska kunna besvaras utan några längre förklaringar.
Ibland är det svårare. Som när en kurs sträcker sig över en längre period, eller när jag vet att jag kommer att möta dessa människor igen. Hur gör jag då? Spelar det någon roll för presentationen av mig själv att de personer jag möter kommer att finnas kvar ett tag?
Förr eller senare kommer jag nämligen till en punkt när jag inser att det är omöjligt att hinta om handlingen utan att avslöja spoilers. Vissa saker kanske man inte direkt berättar för nya bekantskaper, trots att de är självklara delar av ens liv. Det kan vara en religiös åskådning, en avgörande erfarenhet som format mig, eller en passion som genomsyrar mitt liv.
Avslöjar jag det med en gång kan det kännas som för mycket information. Om jag väntar blir det lätt så att det väntar för länge och sedan helt plötsligt blir som en hemlighet utan att egentligen vara det.
Därför tänker jag att min baksidestext måste skrivas om. För i det här fallet handlar det inte om sammanfattningar, lockrop eller skrämseltaktiker. Det handlar om människor som jag vill lära känna, men där tiden är knappare än jag är van vid. Och då är det kanske lika bra att gå ut med dunder och brak från början.
Dela ut nycklarna, och se vem som låser upp.
