Premiärkvällen för DIII Musketörerna och mannen med järnmasken är en omtagningarnas afton. I princip alla nummer applåderas in både en och två gånger. Ett gott betyg både till låtarna, spexarna och den stämning som Var Gladspexarna lyckas skapa i den lilla salen i AF-borgen.
Året är 1625 och landet är Frankrike. Historien om den unge D’Artagnan och de tre musketörerna kan ni kanske, men när vi möter dem i Var Gladspexarnas tappning har D’Artagnan blivit bisexuell och musketörernas fiender förvandlats till förklädda, hämndlystna kvinnor i kardinalsgardet.
Konsertsalen i AF-borgen ger en lite intimare föreställning – på gott och ont. Tyvärr kommer man så pass nära scenen att man från kanten ibland får den magidödande inblicken bakom kulisserna. Ett stort plus med det korta (läs obefintliga) avståndet mellan publik och scen är dock att man hör varenda ord som sägs eller sjungs under kvällen. Och i ett spex som är späckat med ordvitsar är det väl tur det.
För de underfundiga ordlekarna faller som snön i mars: ganska roligt ett tag men känslan av att man har fått nog infinner sig efter en stund. Dock så verkade premiärpubliken vara den ordvitsälskande sorten, för de skrattade högt åt det mesta. Vi pratar alltså tolkar som översätter ordet ”avskedad” till ”offspooned”, det fängslande ordet ”cell” som petas in i celleri, cellskap och cellsynta, och ett Ranelidcitat fritt översatt till engelska. Låter det konstigt? I det här spexet smälter det in lika lätt som hästköttet i frysdisken.
Solona lyser med sin frånvaro, men det gör inget då det ger mer plats för de olika grupperna att visa upp sina stämmor. Det låter riktigt bra, och då är det främst kardinalgardet och musketörerna jag syftar på. Kvällens kanske bästa nummer är när dessa två a capella-grupper möter varandra i en sångduell. Helt enkelt Pitch perfect, om någon nu tar den popkulturella referensen.
Bland ensemblen hålls en ganska hög kvalité överlag. Ibland blir det dock lite för teatraliskt och lite för många repliker som aktörerna riktar mot publiken istället för mot varandra. Det ger en känsla av att det är nästan för väl inövat och man saknar lite spontanitet mellan karaktärerna.
Vem spexets egen Paul (superbögen i Torka aldrig tårar utan handskar) är står klart när den onda Roquefort sjunger sin skånska svanesång. Han är dramatisk, slänger sig med yviga gester, och – framförallt – blir en publikfavorit.Därför gör det ingenting att skådespelaren återanvänds till ytterligare två karaktärer.
Historien är lagom invecklad och det hinner hända mycket under de dryga två timmarna utan att man tappar varken tråden eller fokus. Framförallt i akt två som helt utspelas i samma fängelsehåla där de olika intrigmakarna springer om varandra. Inslag av kanindräkter och scener som är överrösta av sexuella anspelningar får visserligen en del skratt, men känns i sammanhanget som publikfriare. Då finns det flera betydligt mer subtila skämt som är roliga på riktigt.
Slutsatsen blir att det är ett både välspelat och välskrivet manus, som sig bör när det är tredje gången gillt. Tipset är dock att putsa bort en del karaktärers sexighet inför en eventuell fjärde uppsättning, ge dem lite intressantare attribut vetja!
Kvällens nymodighet: Första publikradernas 4D-upplevelse av svettdroppar och spott.
Kvällens bästa: Det händelserika manuset som framgångsrikt petar in flera förvecklingar på ett lyckat vis.
Kvällens sämsta: De gånger handlingen stannade upp i lite för långa dialoger.
Kvällens mest smärtsamma: När en kvinnlig spexare eventuellt lever sig in i rollen lite för starkt under pungsparkstävlingen.
Kvällens fråga utan svar: Vad var grejen med den dinglande ananasen?
Kvällens roligaste nummer: När låten Ghostbusters blir Järnmasken.
