Förlåt mamma, vi åkte till Sandakan på Borneos östkust. Den malaysiska turistmyndigheten sa att det var lugnt och det enda tecken på väpnad konflikt var en vägspärr vi passerade på väg till Uncle Tans camp. Campen låg drygt tre timmar med buss och flodbåt ut i djungeln.
Djuren i djungeln var desto farligare. Vårt boende, en hydda, var beläget i ett träsk ett stenkast bort från K-floden. Madrassen och myggnätet var det enda som skyddade oss mot giftiga spindlar, skorpioner, ormar och mygg som huserade i närheten av campen. Jag och Tomi, som också är 190+, tyckte att madrasserna var lite väl i kortaste laget och lanserade det ödmjuka uttrycket ”Too Big For Asia”. Det var lagom kul att sticka ut fötterna till de hungriga myggorna bara för att myggnätet och madrassen mätte 170 cm…
Under de två dygnen i djungeln åkte vi på båtturer längs floden där vi fick se näsapor, krokodiler, ödlor och kungsfiskare. En guide tog oss även ut på vandring i djungeln där vi spanade in larver, fåglar, skalbaggar och andra kryp. Totalt såg vi över 50 olika arter, men till Thomas stora förtret ingen pygméelefant. Dessutom hann vi vara flitiga och plugga lite under siestan (vårt lov heter ju faktiskt ”reading week”).
Min odör har bestått av svett, myggsprej och sololja, och eftersom stället saknade duschar kändes det ungefär som att vara ute i fält igen (dock utan vapen och större fysisk ansträngning, men visst var det väckning strax innan klockan sex på morgonen).
Innan vi begav oss ut i djungeln besökte vi ett Research Center som tar hand om övergivna orangutangungar och försöker uppfostra dem så att de en dag kan återvända till djungeln. Det kändes lite turistigt, men var ändå ganska coolt att se hur de slängde sig fram i lianerna.
Efter djungelturen spenderade vi eftermiddagen på en bistro vid hamnen i Sandakan. Nu har jag blivit en fena på kortspelet Klöver Sju (finsk översättning) och än en gång övertygats om att mangoshake är fruktdrinken med stort F.
Nu sitter jag på A&J Budget Hotel i Kota Kinabalu och ska duscha bort min ofräscha odör. Senare ska vi nog ta en pilsner på Beach Street (som ligger så långt i från vattnet man kan komma) och ladda inför morgondagen. Vi ska nämligen till oljeriket Brunei och norrmannen Thomas har redan levererat citatet ”Hopefully it feels like home”. Jag ska påminna honom om Carl XVI Gustafs groda om demokrati och mänskliga rättigheter i Brunei (visserligen baserad på en UD-rapport) från 2004 vid lämpligt tillfälle.
Bilder och rapport från Brunei kommer nog på måndag när jag är tillbaka i Hongkong.
Over and out!
