Så kom vi iväg till det gamla brittiska protektoratet Brunei. Brunei har en sultan som heter Hassanai Bolkiah och han styr i denna islamiska monarki. Vi besökte ett museum som innehöll utställningar med hans kröningsvagnar (tydligen två) samt alla presenter sultanen fått från andra kungligheter och statschefer. Jag letade förgäves efter Carl XVI Gustafs gåva, men det var säkerligen något mer jordnära än de ädelstensdekorerade miniatyrpalats som de saudiska gästerna givit.
Vi bodde i huvudstaden Bandar Seri Begawan, som var väldigt liten men ganska mysig. Det var runt 32 grader i skuggan så vi var de enda fotgängarna i stan mellan typ klockan 10 och 16. Alla locals cruisade runt i snygga, västerländska bilar – kanske inte så konstigt med tanke på att det går 1,5 personer på en bil i Brunei och bensinpriset är riktigt lågt. Brunei är ju precis som Norge ett oljerike och Shell har lobbat hårt för att få stora marknadsandelar och sett till att Brunei behållit sin suveränitet och inte gått samman med Malaysia.
Något som var fascinerande med Brunei var alla stora, pampiga moskéer och skyltar på arabiska. Dessvärre fanns det ingen falafel eller hummus att tillgå, men annars var det en väldigt intressant sammanslagning av Mellanöstern och Sydostasien.
Det var kanske inget genidrag att åka till Brunei och försöka fira Sankt Patricks Day. Vi hade blivit förvarande om att alkohol var bannlyst i Brunei, men en kall öl borde man väl kunna få serverad på i alla fall ett västerländskt hotell. Men icke, det var verkligen ingen möjlighet alls till alkoholhaltig förtäring. Vi läste på några resebloggar att man kunde gå till de kinesiska restuarangarna och beställa ”Special tea” och sedan be att få det serverat ”Cold”, vilket då skulle vara öl upphällt i en tekanna. Tyvärr hann vi aldrig testa detta, men vi blev ändå förvånade över att hitta några flaskor Budweiser på stranden i Muara när vi var där och badade dagen därpå.
Idag har jag varit duktig och gått till Immigration Tower och ansökt om ett hongkongesiskt ID-kort samt ansökt om visum till Folkrepubliken Kina. Med HKID-kortet får man nämligen rabatt på visum till Mainland samt en snygg souvenir och dessutom tar den kinesiska myndigheten mitt pass under fyra dagar. Känns lite läskigt att lämna ifrån sig det viktigaste man har med sig på detta utbyte, men jag får väl förhoppningsvis tillbaka det i tid.
Det var nog det om det. Nu väntar några dagar fyllda med plugg och paper-skrivande. Heja!
