Om vad vi har gemensamt med våldtäktsmännen i Steubenville.
Igår föll domen i uppmärksammade våldtäktsmålet i Steubenville, Ohio, där killar i ortens stjärnfotbollslag förnedrade och våldtog en 16-årig tjej medan deras kompisar hejade på. Under kvällen, då killarna släpade runt den medvetslösa flickan och förgrep sig på henne, skröt de om det på twitter, tog bilder och filmade sig själva. Anonymous har spritt dessa dokument. Om man klarar det tycker jag att man ska försöka se dem, för att försöka förstå något om den kultur som får unga killar att betrakta en utdragen våldtäkt som en rolig, utflippad fest.
”This is rape culture’s Abu Ghraib moment”, skriver Laurie Penny på New Statesman.
It matters not just that we have photographic evidence of a girl being raped, but that someone took pictures of the assault happening to send to their friends as memories of a jolly night gone a bit hairy. The Ohio teenager who is now receiving death threats for reporting her rape is far from the only young woman to have her assault recorded for posterity. In the past five years, rapes and sexual assaults involving one or more attacker or involved bystander stepping back to pull out a smartphone have proliferated. What makes these men so sure of their inviolable right to stick their fingers and cocks into any part of any female they can hold down that they actually make and distribute images of each other doing so? Rape culture. That’s what rape culture is. The cultural acceptance of rape.
Vad består våldtäktskulturen i? Vad förenar vår tankevärld med den unga kille som stolt twittrar ut att ”Song of the night is definitely Rape Me by Nirvana”, och den som kiknar av skratt när medan han frustar att tjejen verkar vara död?
Såhär kommenterar killarna händelserna under kvällens gång:
”Whore status. Hahahahhaaha”
”Never seen anything this sloppy lol”
”I judge girls strictly on how they act when they’re drunk. #sloppy”
”I have no sympaty for whores”
När domen kom åtföljdes det av liknande kommentarer på Twitter:
”Borde de inte åtala den lilla slampan för att hon dricker alkohol trots att hon är för ung?”
”Om du inte vill bli våldtagen ska du kanske inte supa dig redlöst berusad. Bara en tanke.”
”Steubenville-fallet gör mig illamående. Så klart att flickan kommer skrika våldtäkt när hennes föräldrar har sett filmerna som spridits.”
Sloppy. Whore. Slut. Bitch. Hora. Slampa. Slyna. Sköka. Såväl svenskan som engelskan har gott om ord som säger att en kvinna är sexuell och samtidigt att hon saknar värde. Vad säger detta om vår syn på kvinnors sexualitet, värde och skuld?
I radiodokumentären Som en hora undersöker Maria Sveland detta.
Hon berättar om en av många gånger då hon själv kallats hora, i nian på högstadiet:
”En kille i en parallellklass hade sagt att han haft sex med mig och att jag var kåt som en jävla hora. Jag hade aldrig rört honom, knappt pratat med honom en gång. Ändå tänkte jag att jag skulle akta mig för att nånsin bli så kåt.”
De flesta kvinnor kan nog känna igen sig i det. Den iskalla vågen av skam som går genom kroppen. Känslan av att vara smutsig. Att genom sin sexualitet, kanske bara genom sitt utseende eller sin kropp, förlora sitt värde. Att man måste passa sig.
När jag gick på högstadiet bar jag baddräkt under tröjan för att platta till mina växande bröst. För att slippa vara en kvinnlig kropp. För att en kvinnlig kropp är sexuell. Inte för att hon känner sexuell lust, utan för att hennes kropp är ett objekt för sexuell lust. Och när hon är sexuell är hon smutsig.
Med tiden lär man sig att man kan vara kvinna utan att straffas. Det finns en ljuvhetsgräns. Likt en Pavlovshund lär man sig: Inte bli för full. Inte svart smink under ögonen, det ser billigt ut. Inte för kort kjol, inte för stark färg på klänningen. Inte de genomskinliga strumpbyxorna. Inte prata för mycket. Inte skratta för högt. Tänka noga innan man har sex.
Innebörden i ordet ”hora” bygger inte bara på att en kvinnas värde hänger samman med hennes sexualitet, utan också på en föreställning om att kvinnan som sexuell varelse blir sexuell genom den heterosexuella mannen. Horan, slampan, skökan är kvinnor som är alltför tillgängliga. Deras egen lust är irrelevant.
Det går inte att värja sig emot. Man har valet: madonna eller hora. Friheten eller värdigheten. Begränsa sig eller utstå domen. Vara smutsig. Vara inget värd. Vara våldtäkt värd.
Den här idén har sin ytterlighet i synen att kvinnor som haft sex – eller blivit våldtagna – förlorar sin ärbarhet och sin familjs heder, synen hos den som är beredd att döda sin dotter som haft sex innan äktenskapet. Men det är samma idé när tjejer kallas slampor för att de har kort kjol eller horor för att de har one-night-stands. Det är också samma idé som får oss att överföra skulden på kvinnan vid en våldtäkt.
Maria Sveland intervjuar bland annat advokaten som försvarat en gruppvåldtäkt med att kvinnan inte var trovärdig då hon hade ett rykte om sig att vara en ”hora”.
Sedan talar hon med Hanna Olsson, som arbetat med kvinnor i prostitutionen i 25 år och skrivit ”Catrine och rättvisan” om styckmordet på Catrine da Costa. Hon säger såhär:
”I samma stund så ska horan vara tillgänglig för sexualitet och bespottas för att hon är det som om hon vore sexuell. Horan, som görs sexuell, är det inte. Det är en sexuell bild av en kvinna för att hon ska kunna användas utan skuld.”
När vi talar om kvinnor som horor eller slampor stärker vi känslan hos män att de har en rätt att utnyttja kvinnor. Vissa kvinnor, för att de är sexuella. Eller alla kvinnor, om de bara är försvarslösa nog att göras sexuella.
För i verkligheten är det som Hanna Olsson säger: Horan finns inte. Inte heller slampan, slynan, skökan.
Just nu pågår Heteroveckan i Lund, arrangerad av flera studentorganisationer. Idén om horan, slampan är tyvärr ofrånkomligt närvarande för oss heterosexuella. Den finns i våra medvetanden när vi flirtar, avvisar, grälar, har sex, blir ihop, gör slut. Vi borde passa på att diskutera den.
Fördjupa dig här:
Radiodokumentären ”Som en hora” (2003) på Sveriges radio.
Ligga med P3 om slutshaming: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3940&artikel=5332454
Finally feminism 101 om samma begrepp, mer djupgående: http://finallyfeminism101.wordpress.com/2010/04/04/what-is-slut-shaming/
Om samhällets syn på kvinnor vid våldtäkt: Kriminalreportern Katarina Wennstams bok Flickan och skulden (2002).
På samma tema och hur det påverkar kvinnor och män i kärlekslivet och vardagen: Våldtäkt och romantik av Katrine Kielos.
