Unkna rum behöver vädras med öppenhet ibland för att inte mögla. Det är dags för nationerna att ta sitt ansvar för den stora makt de har i Lunds trånga studentvärld och agera på det sätt som deras medlemmar förtjänar.
Två sidor fram skriver vi om nationsvärldens kanske mest dolda gren. Vi har ställt frågor till personer som helst inte vill svara, och ofta inte gör det. Sen har vi frågat igen. Och igen.
När man går ut på klubb är vakterna, eller entrévärdar som de enligt konstens regler kallas, kanske inte något man funderar på mycket mer än man behöver.
När nationernas toppar träffas och gemensamt börjar prata om en sådan sak som att sköta utbetalningar av vaktlöner korrekt, så borde de inte kunna vara så förvånande att det inte dröjer särskilt länge innan vi får nys om det. Information av den karaktären har en läckande tendens.
Eftersom det är vårt uppdrag så ringer vi och ställer frågor och på det viset inleds en ”vem kan säga minst”-tävling. För en som mig, som tror på öppenhet och transparens, är det både förvånande och ledsamt.
Veckor går och vi lägger pussel med bitarna som vi lyckas skaka fram. Vi pratar med gamla vakter, myndighetspersoner och gamla heltidare, och kan ställa nya frågor. Tuffare frågor. ”Har du betalt ut svarta löner?”. ”Hur förklarar ni era låga skatteinbetalningar?”
Så, en söndag har någon eller några vandaliserat våra saker utanför redaktionen. Vår skylt har rivits ner och sönderrivna tidningar ligger över hela våningen. Utanför har en bunt eldats. Nog för att det kan vara stökigt på fester i borgen, men det är svårt att inte ta det som en aggressiv markering.
På dagen är man kokande arg. På natten är man rent av rädd. Ansiktslöst hot har den effekten.
Några dagar senare, ett par timmar efter att man redan fått veta vad som hänt, kommer två kuratorer och Kuratorkollegiets ordförande och gör en full pudel. Erkänner att det var dem, men att man inte ska tolka in något. Det var bara fyllebus.
Jag har ingen vilja att överdriva en offerroll, jag är också övertygad om att det var ett agerande mer sprunget ur flaskan än en diabolisk plan. Men det ändrar inte det ruttna i att det är samma personer vi några dagar tidigare ställt kritiska frågor, som i berusningen inte har bättre omdöme än så här.
Märk väl. Det är några av nationslivets högsta personer, samt den allra högsta. På en offentlig plats. På en bal dit de är bjudna i egenskap av sin titel. Som förstör exemplar av den den tidningen som bevakar dem. Vad skickar det för signaler?
Jag har inget förtroende kvar för dem som agerar så i förhållande till de som granskar dem, och tycker att Magdalena Stadler egentligen borde ta en ordentlig funderare på om hon kan sitta kvar på sin post.
På det hela behöver händelsen med berusade kuratorers dåliga omdöme och vår granskning av deras vakter inte behöva ha något med varandra att göra mer än att de skedde samtidigt. Men, även var för sig är det ett symptom på det feltänk som präglar flera nationsledningar. Förstörande av tidningar är en feg sak, men att sluta sig och fortsätta dölja betydande delar av sin ekonomi är ett regelrätt svek mot deras medlemmar som vi företräder.
