Vissa företeelser i vården kan vara frustrerande och som vårdare kan det hända att man känner sig förnärmad. Men man måste inse vem som har övertaget i personal–patientrelationen, skriver Jesper Alex-Petersen.
Manlig gynekolog anmälde patient för diskriminering skriker tidningen Citys löpsedel när jag kliver på bussen till jobbet på Kvinnokliniken. Och innan jag läst varför förstår jag vad det handlar om. Jag har själv varit med om att patienter avstår undersökning när de inser att det är jag som kommer att göra den. Många vårdstudenter kommer ha liknande erfarenheter innan de är klara.
Det är lätt att då känna sig frustrerad över att inte få ge vård man länge har utbildat sig för. När någon tackar nej i sista stund påverkar det också andra. Ett uteblivet mottagningsbesök förlänger någon annans väntetid. Om anledningen är att man inte vill bli undersökt av vårdstudenter är det också ett problem inför framtiden. Kräver vi att endast bli vårdad av de med mycket erfarenhet i dag kommer inga sådana finnas i morgon. Detta är problem vi dagligen ser och jag förstår om frustrationen övergår i harm. Men är det diskriminering?
För det krävs att jag blir sämre behandlad på grund av mitt kön eller etnicitet. Eller trakasserad så att min värdighet kränks. Jag har svårt att se hur det ens skulle vara möjligt i situationen där jag är den som erbjuder hjälp till någon annan. Vilken rätt att undersöka någon har jag om personen hellre avstår? Jag jobbar inte på ackord, (än). Medicin är helt beroende av samtycke eftersom att göra hål i magen på någon är grovmisshandel överallt utom i en operationssal.
Sen betyder det inte att medborgare har rätt att kräva vård som ligger utanför sjukvårdslagens paragrafer om vetenskap och beprövad erfarenhet. Som Kvinnoklinikens chef Andreas Herbst påpekar i artikeln är det problematiskt när krav på behandlares kön och etnicitet ställs. Det skulle innebära att vi måste utbilda, anställa och schemalägga utifrån genetik vilket verkligen skulle vara diskriminering.
Men människor kommer till vården skadade och rädda. Vi vet inte vad de har i bagaget och som Vera Yllner från tjejjouren påpekar kan det finnas goda eller i alla fall förståeliga skäl till att vissa önskemål framförs. Vi ska inte heller glömma den maktasymmetri som finns mellan vårdpersonal och patient. Vi har ett stort informationsövertag. Ska vi då låsa oss vid hårda principer? Jag tror att vi istället, i den mån det är möjligt, bör försöka minimera problemen och idka flexibilitet.
För vi är skyldiga att erbjuda vård till medborgarna men medborgarna har knappast någon skyldighet att bli vårdade av oss. Patienter måste känna att vi står på deras sida. Det hjälper knappast diskrimineringsombudsmannen oss med.
