Trots några verkliga höjdpunkter lyckas Toddyspexarnas Mona Lisa skadeskjuta en utmärkt uppsättning med en trist final och några sorgliga sångnummer, tycker Tor Gasslander.
Den försäljare som figurerar i programbladet har snabbt uppgraderats till en pontifex emeritus som säljer kinesiska nakenhundar och knark på Milanos torg. Det är tight. När den storväxte man som är ständigt stjäl showen parodierar Herman Lindqvist skrattar till och med orkesterdiket, som måste ha hört skämtet ungefär trettiotusen gånger vid det här laget.
Det är förstås överspelat av guds nåde och ljudet krånglar stundtals, men så kommer Leonardo da Vincis lakoniska medhjälpare in och viftar så trött med sina guldpuffar att man nästan blir ledsen på riktigt, på ett bra sätt. Det håller dock tyvärr inte riktigt hela vägen.
Renässansens Milano är en utmärkt bakgrund till ett spex. Intrigerna kommer sig liksom naturligt för tidsepoken och staden vimlar av hyggligt samtida karaktärer med karaktär. Den italienska konsteliten samlas i samma färgkodning som ett gäng nästan lika berömda sköldpaddor och den tidigare historikern Lindqvist gör ett underbart tappert och uppskattat försök att stjäla föreställningen, först som nunna och dialektmystiker och sen som förträffligt tråkigt narr.
Allt håller visserligen inte samma klass. Leonardos två lärljungar som först verkar vara ett upplägg för att skämta om vetenskapen kontra kulturen faller sönder i trista stereotyper av en manlig och en fjollig man (gissa om det är konstnären eller naturvetaren som är fjollig?).
När Mona Lisa personligen förgriper sig på all musik i en uppdatering av Kents Socker i slutet på andra akten gråter man. På fel sätt.
Att alla sångare inte är av absolut toppklass och att körerna ibland överröstar solisterna får man dock leva med. Den tama finalen däremot, kommer sannolikt fortsätta vara lika förbryllande som Mona Lisas leende.
Plötsligt är nämligen allt över. De problem och konflikter som byggts upp under fyra akter viftas bort med några halvtaskiga skämt eller glöms helt bort. Det här respektlösa hanteringen av intrigen är visserligen en urgammal scenkonsttradition (ja, trollflöjten, jag tittar på dig) men man borde kunna vänta sig mer av ett nyskrivet manus. Att själva finalnumret också är rätt torrt innebär dessvärre att man med glädje slutar applådera och lämnar salen efter vad som egentligen har varit ett riktigt bra spex.
Kvällens bästa omtagning: Den melankoliska assistenten gör ett håglöst försök att entusiasmera. Sen gör hon det igen, ännu sämre. Och ännu sämre. Det är kvällens höjdpunkt.
Kvällens subtilitet: Läser inte flera av karaktärerna i bakgrunden ett nummer av en viss tidning, med ett visst spexs förra uppsättning på omslaget?
Kvällens antiklimax: När Leonardos flygmaskin slutligen lyfter och Leonardo själv står kvar.
Kvällens dekor: Milanos gator, komplett med kvinna i fönstret på andra våningen och påven Ratzingers märkliga handelsbod.
Kvällens doldis: Kung Gustav Vasa, som utan att någonsin synas på scen lyckas vara riktigt rolig.
