Ja, ni läste rätt. Denna mytens man, eller pojk, har kommit till Bologna.Redan igår kväll var folkmassan utanför stadens finaste hotell stor, men idag var andelen ungdomar med lagom roade föräldrar ännu större. Jag vandrade leende igenom folkmassan och glädjeropen och påhejningarna avlöste varandra från de outtröttliga fansen. Jag funderar på hur det är att vara så känd, det kan inte vara särskilt kul. Bara det faktum att man reser land och rike runt, men aldrig lyckas ta sig utanför hotell-portarna och se staden måste vara en enorm förlust. Eller rättare sagt, man kanske får se staden, men aldrig kan man obemärkt smyga in och beställa en Margherita för 2,50 och sen långsamt vandra gatorna fram och njuta av livet.
Nåväl, Biebers närvaro är inte det enda som sker i Bologna som tur är. Idag pågick även en demonstration ett stenkast från mitt hus. Högst oklart vad de kämpades för, men musiken och rösterna hördes ända in i lägenheten. Som om detta inte var nog med spektakel så kommer det i nästa vecka vara en barnboksmässa här i Bologna och Sverige kommer vara extra starkt representerade. Redan nu hänger en banderoll uppe på huvudgatan där det står Astrid Lindgren memorial, så jag känner mig nästa lite hemma.
I skyltfönstren gör sig även påsken till känna. Framförallt i choklad och delikatessaffärerna så ser man praktfulla chokladägg inslagna i fint cellofan. En och annan påskhare skymtas också. I brist på ett påskägg med lösgodis så lutar det starkt åt att jag får bärga hem ett sådant ägg till nästa helg.
Detta lördagsinlägg avslutar jag med en ”Att förundra sig över lista”:
Förunderliga ting:
1. Telefonkioskerna: Ja, möjligheten att slå en signal finns inte bara genom modern teknik som mobiltelefoner utan antalet telefonkiosker (eller heter det telefonautomater? Jag har helt förträngt denna term) är ett flertal. På ett ställe finns tre bredvid varandra och det är på en helt vanlig gata, inte direkt nära en knutpunkt som en station. Jag funderar på om denna uppfinning finns kvar för att italienarna är nostalgiska, konservativa eller ofta glömmer att ladda mobilen på såväl energi som pengar. Gåtan är olöst.
2. Barnvagnsfrånvaron: Ja, jag klagar då inte på att slippa en barnvagnsmaffia på tre barnvagnar i bredd som tar upp en hel trottoar och tvingar andra fotgängare att riskera livet när de kastas ut i trafiken. Nej, för i Italien så verkar man inte ha barnvagnar eller så skaffar man helt enkelt inte barn. De enda barn som jag ser står på egna ben och rör sig framåt på eget bevåg. Väldigt sympatiskt tycker jag.
3. Mängden människor utomhus: Alltid, oavsett tid på dygnet, men framförallt på kvällarna myllrar det av folk i Bolognas centrum. Jag kan inte för mitt liv förstå hur så mycket människor kan finnas i en stad och alla är på samma plats alltid. Men det är underbart trevligt och man känner sig sällan ensam eller rädd när man går hem eftersom det alltid är någon ute och flanerar.
4. Paraplyförsäljarna: Så fort det börjar droppa från himlen så finns parapplyförsäljarna i vartenda gathörn, glatt erbjudandes ”umbrella”. Jag bli egentligen ganska miserabel av tanken, för vad tjänar de sitt levebröd på när de inte regnar och var är de då?
5. Kortkärlek: Nog för att vi har ett studentkort för att komma in på nationer, men det handlar om ett kort (möjligen två för teknologer). Här ska man ha ett kort för varje klubb man ska gå in på. För nuvarande har jag två studentkort och ett annat klubbkort, men det bara början. Igår skulle jag egentligen skaffat mig ett till, men kön gick alldeles för långsamt så jag gav upp. Anledningen till detta extraarbete uppges vara att med ett medlemskap så blir klubben som en förening och därmed får man tillåtelse att röka inomhus.
