Som ung fängslades han för sin aktivism. Nu har han förlorat sitt medborgarskap och svarlistats i hemlandet. Mellanösternexperten Abdulhadi Khalaf både forskar om och kämpar för Bahrains demokratisering.
Det är en sen torsdagseftermiddag när Abdulhadi Khalaf öppnar dörren till sitt kontor. Åsynen gör universitetsromantikern salig: nästintill alla ytor i det lilla rummet är belamrade av böcker, pappershögar, mappar och kompendier. Det finns möbler i rummet, de syns bara inte. Abdulhadi Khalaf urskuldar sig med att han håller på att flytta. En flytt på några meter, från det charmiga långsmala kontoret till ett av de flera krypin som finns på samma våning.
– Det är dags att ge plats till yngre förmågor, säger Abdulhadi Khalaf.
Han är timanställd av universitetet, som gästföreläsare och handledare i sociologi och statsvetenskap.
I dag är det fem månader sedan Abdulhadi Khalaf, via släktingar, fick reda på att hans bahrainska medborgarskap dragits in. Tillsammans med 31 andra medlemmar av Bahrains opposition anses han utgöra en säkerhetsrisk för sitt hemland och har numera bara ett medborgarskap: det svenska.
Därmed är han förbjuden att resa hem och har också svartlistats i större delen av Gulfregionen. Makthavarna i länderna i GCC (Cooperation Council for the Arab States of the Gulf) har ofta kopplingar till varandra, inte sällan via släktband. En svartlistning innebär i det här fallet att Abdulhadi Khalaf inte får resa in Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, Saudi Arabien eller Förenade Arabemiraten.
Abdulhadi Khalaf föddes 1945 i Bahrain, ett örike beläget i Persiska viken. Som son till en statstjänsteman växte han upp under goda förhållanden. Familjen var även pärlhandlare. Före 70-talets oljeboom i Gulfregionen var pärlor en stor näringsgren i Bahrain.
Två decennier senare, 22 år gammal, satt Abdulhadi Khalaf på ett plan till Sverige. Han skulle läsa sociologi i Lund. Som nybliven student i slutet av 60-talet fick han erfara en ny våg inom sociologin.
– Sociologin hade tidigare fokuserat på att beskriva omvärlden. Nu fanns ett ytterligare ett syfte: att förändra den.
Abdulhadi Khalaf upplevde stort stöd från sina studentkamrater och kanske framförallt från den professor som hade hand om den utländska studentgruppen: Harald Svedner.
– Vi kom från hela världen. Han tog hand om oss. Det var Sydafrikaner, Zambier och Colombianer. Jag var araben.
Som nyexaminerad sociolog återvände Abdulhadi Khalaf till Bahrain 1973, ett Bahrain som sedan decennier tillbaka styrts av kungen och hans familj.
– En ny anda rådde i landet och demokratiska försök gjordes genom att bland annat tillsätta ett parlament, berättar han.
1973 var kulmen på en demokratiseringsrörelse som pågått i Bahrain i flera decennier. Abdulhadi Khalaf engagerade sig i den socialistiska rörelsen med drömmen om att bilda fackföreningar för Bahrains arbetare, något som var olagligt. Han ställde upp i valet och tillsattes som representant för vad som kallades vänstern, ett parti som förutom fackföreningar även arbetade för ökad insyn i kungafamiljens inkomster.
Till en början nådde parlamentet vissa framgångar. Politiska fångar frigavs och man började se över arbetsrättsliga och ekonomiska lagar. Men glädjen blev kortvarig. Två år efter valet upplöstes parlamentet av kungen.
– Regeringen kunde inte tolerera våra försök att höja våra röster och att vi ställde vissa krav, säger Abdulhadi Khalaf.
Han såg hur oljeboomen i gulfregionen skapade ännu större orättvisor i Bahrain och undergrävde människors rätt gentemot kungafamiljen.
– På bara några månader blev ersättningen för ett fat olja tjugodubblad. Enorma summor flödade in till kungafamiljen.
Abdulhadi Khalaf öppnade en bokaffär där han sålde socialistisk litteratur. Men i samband med arbetarprotester sommaren 1974 fick han veta att han hade en vecka på sig att stänga affären och greps innan veckan var slut. 27 år gammal fängslades Abdulhadi Khalaf i åtta månader. När han släpptes ut flyttade han till Sverige för att vara med sin fru och familj. När han återvände ett år senare greps han igen.
På frågan om han var rädd får Abdulhadi Khalaf något oförstående i blicken.
– Klart man kunde vara rädd när de slog en, att de skulle slå någonstans där det inte bara gjorde ont, utan också var farligt. Med det handlade inte om rädsla, säger han.
– Om du är berörd av orättvisa kommer du kämpa för att behålla din värdighet. Att vara rädd är det yttersta nederlaget. Framgången för mänskliga rättigheter handlar om att överträda rädslans gräns.
Under många år arbetade Abdulhadi Khalaf som expertkonsult för olika insitutioner, bland annat FN:s ekonomiska och sociala kommission för Västasien. 1990 blev han erbjuden en undervisningstjänst vid Lunds universitet och tackade ja. Sedan dess har han fortsatt att skriva om mellanösternpolitik för engelska och arabiska tidskrifter. När Abdulhadi Khalaf inte undervisar eller handleder sina studenter är han numera pensionär. Men han har även hittat en ny kanal för sin aktivism.
– Jag twittrar!
För sina 3400 följare skriver Abdulhadi Khalaf omväxlande på arabiska och engelska och budskapen är nästintill uteslutande politiska. Han rekommenderar böcker och länkar till artiklar om våld och förtryck, merparten relaterat till Gulf-regionen.
Sedan beslutet om indraget medborgarskap står det klart att Abdulhadi Khalaf kanske aldrig mer får besöka sitt hemland. Han kommer inte att kunna göra fältstudier som han gjort förr, men inte heller besöka sin nu 92 åriga mamma. Vad tänker han om den dystra framtidsbilden?
Abdulhadi Khalaf tvekar inför frågor av mer personlig karaktär.
– Att jag förlorat mitt pass är inte så stort i sammanhanget, säger han och syftar på alla dem som lever i förtryck i hemlandet.
– Det som är mest problematiskt för mig är att jag inte kan medverka i olika akademiska sammanhang i Gulf-området. Jag är en flitig deltagare på seminarier och olika akademiska sammankomster. Det är inte möjligt för mig numera.
Lunds universitets rektor Per Eriksson har skickat brev till myndigheterna i Bahrain, där han uttrycker sitt stöd för Abdulhadi Khalaf och ifrågasätter beslutet om att dra tillbaka hans medborgarskap
– Det betyder mycket. Jag tjatar på mina studenter att engagera sig i solidariskt arbete. Abdulhadi Khalaf lutar sig fram i stolen och lyser upp.
– Det kan handla om att skriva på ett uppror eller bara skicka ett vykort till de som sitter fängslade. Vykorten är en nödvändighet för dem som får dem, säger han, och tillägger:
– Du vet dessutom inte när du själv kommer behöva dem.
Text: Cecilia Simon och Ida Ölmedal
Fakta
[checklist]
- Abdulhadi Khalaf
- Gör: Senior universitetslektor i statsvetenskap och sociologi.
- Familj: Fru, barn och många barnbarn.
- Om framtiden: Jag har realistiska förhoppningar. Hoppas på bättre väder.
- Bok vi måste läsa: Solens öga av Ahdaf Soueif.
[/checklist]
