I ett kulturellt klimat som för varje ny TV-produktion tycks bli mer och mer matfixerat, upplever köttätarna en ny vår. Dennis Jörnmark Callstam skriver om hur 70-talsrörelsen, Astrid Lindgren och den matlagande mannen gjorde köttet till det hippaste som går att äta 2013.
Ännu en kväll i ”Pluras kök”. Ett par Stockholmskändisar har samlats hemma hos Eldkvarnsångaren för att käka hummer. När veganen Patrik Arve anländer till scenen blir han utskrattad för sojabiffarna han tagit med sig, och Plura nämner senare i en intervju att Arve har ”sämst matsmak” av alla som deltagit i programmet. När en bild på grisar som lever extremt trångt börjar delas på Facebook är det ”en anledning till att bara äta SVENSKT kött”. När festivalen Way Out West väljer att enbart servera vegetariska alternativ i sina matstånd delar kvällstidningen GT ut varm korv. Statistik från Jordbruksverket visar att kilokonsumtionen av kött per person har ökat sedan 1990, och att kurvans lutning ökat i intensitet sedan 2000-talets början.
I Sofi Fahrmans ”Elsas mode”, som kan betraktas som 2000-talets viktigaste svenska generationsroman, beskriver huvudkaraktären, modebloggaren Elsa, sig som ”en riktig stek-tjej”. Hon beskriver utförligt hur hon gillar rejäla köttbitar, och tycker att rawfoodkrogar är ”lite konstiga”. På Stureplanskrogarna bjuds Elsa på trerättersmiddagar bestående av musslor eller entrecoter. Det går att räkna till drygt fyrtio måltidsbeskrivningar i första delen av ”Elsas mode”-triologin, varav ingen förutom ”pasta med ketchup”, den löjligaste rätt Elsa vet, är vegetarisk.
Att den sociala perceptionen av köttätande har förändrats genom historien är uppenbart. För att kunna ta in humanitära aspekter i avvägningen när människor ska uppfylla ett av sina mest grundläggande behov krävs stora ekonomiska resurser. Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, skriver i ett blogginlägg hos Svenska Dagbladet att det ”normala (i Sverige) under både 1800- och större delen av 1900-talet var att köttätande uppfattades som enbart positivt”. Harrison menar att, bortsett från enstaka religiösa rörelser och särskilt pålästa individer, saknar ”militanta veganer historiska föregångare”.
– Historiskt är (kött) överklassens och de rikas mat, medan bonde- och underklass livnärt sig på bröd och rovor. Vi ska inte inbilla sig att det inte påverkar vår syn på mat idag, säger Lotta Lundgren, matskribent och programledare, i en intervju i Dagens nyheter, för att förklara köttets historiska ställning.
Men under 1970-talet fick vegetarianismen ett uppsving. Vänsterrörelsen kopplade samman avståndstagandet från köttkonsumtionen med solidaritet, pacifism och hälsa. Att inte äta kött hade blivit en logisk följd av andra politiska ställningstaganden. Under den senare hälften av 1980-talet, samtidigt som The Smiths släppte ”Meat is Murder” i Storbritannien och ”Straight edge”-kulturen fick sitt stora genombrott i USA, minskade den statistiska köttkonsumtionen i Sverige för första och enda gången sedan Jordbruksverket påbörjat sina mätningar. Plötsligt kunde något så alldagligt som att steka kött betraktas som omedvetet och inskränkt.
1988 stiftade Ingvar Carlsson lagen ”Lex Lindgren” som en åttioårspresent till författaren Astrid Lindgren. Hon hade under det gångna decenniet engagerat sig i djurrättsrörelsen, och tillsammans med Kristina Forslund skrivit debattartiklar som senare kom att samlas i boken ”Min ko vill ha roligt”. ”Lex Lindgren” innebar ökade krav på djurhållning och är en av grundstenarna i den svenska köttindustrins lagstiftning, som anses vara en av de hårdaste i världen. Och ironiskt nog kan Lindgrens debattartiklar sägas ha ledit till en ökad köttkonsumtion, snarare än en minskad.
När hippa Köttbaren i Stockholm understryker kvaliteten deras råvaror håller, är det en effekt av denna lagstiftning. Svenskt kött har likställts med något bra, eftersom det är närproducerat och djuren får leva under drägliga förhållanden. Och i takt med att lagstiftningen gällande svensk köttproduktion blivit mer krävande, samtidigt som köttpriser i landet minskat med omkring 30 procent sedan 1990, tycks köttätandet ha blivit mer allmänt accepterat än någonsin. Mängder vegetarianer och veganer ökar förvisso fortfarande procentuellt, men med en svagare acceleration än under 1980-talet. Numera är inte ställningstagandet att äta kött eller inte äta kött, utan snarare att äta närproducerat eller inte äta närproducerat.
Men köttkonsumtion har diskuterats även ur andra vinklar. Journalisten Amelie Björck menar i en debattartikel från 2012 i Dagens nyheter att köttkonsumtion är något manligt. Hon anser att ”dödandet av djur och att äta kött ingår i mannens hävdande av sin dominans gentemot djur, kvinnor och barn”. I ”Lonely in your Firm Grip – Women in Israeli-Palestian Families” av Amelia Sáar, berättar kvinnor i palestinska familjer att de inte bara av inkomstrelaterade skäl är rädda för att mannen ska bli av med jobbet, utan också för att han i sådana fall kommer vara hemma hela dagen. Om han är det äter han upp allt kött, och inget blir över till barnen. Och Lotta Lundgren jämför reaktionerna på intiativet med ”Köttfri måndag” med könsmaktsordningen:
– Många blev provocerade. Ska grönsakerna in på tallriken ska de förtjäna det, inte kvoteras in. Ingen ifrågasatte djurens plats på tallriken varje dag i veckan.
Sammantaget tycks det vara så att en fetischism för ekologiska varor och medveten konsumtion uppstått, där köttproducenterna tack vare ”Lex Lindgren” och påföljande ytterligare lagstiftning kunnat finna sin plats intill mysiga tröjor sydda av hampa och tygpåsar med finurliga tryck. Köttätandet har blivit en identitetsfråga. Inte nog med att köttet, så länge det är närproducerat, indikerar medvetenhet, det är dessutom en manlighetsmarkör i en tid då fler maskulina normer än någonsin ifrågasätts.
