De är en sorts akademiska rebeller: överliggarna. De evigt inskrivna studenterna som sätter nöjets meriter högre än de akademiska. För hundra år sedan uppnådde de legendstatus, men i dag är de jagade från alla håll. Har överliggarna överlevt jakten från CSN, regeringen och universitet?
Jakob smuttar på kaffet i Grand Hôtels matsal, platsen som en gång var hemvist för överliggaren Sam Ask och många andra klassiska universitetsprofiler. Fracken var det första Jakob köpte när han började studera i Lund. Det var vårterminen 1998. Sedan dess har han hunnit avverka snart fem Lundakarnevaler, femton siste april-firanden, ett millenniefirande på nation och så många studentkort att han skulle kunna göra en hel julkalender av dem.
Han heter egentligen något annat, men det kan kvitta. Att vara personen som aldrig läste klart är inget man stoltserar med. I dag fyller han 36 år, men han skulle lika väl kunnat vara 27, både till utseende och studiesituation. Fram till våren 2003 hade juridikstudierna gått spikrakt. Han hade klarat alla tentorna och fixat ihop 300 poäng.
Endast en uppsats skiljde Jakob från juristexamen. I dag, tio år senare, står han alltjämnt kvar på samma ruta.
– Målet är att bli klar. I juristprogrammet är examen allt som räknas, annars har man ingenting – trots över 300 poäng. Det känns dumt att jag har gjort allt det här om jag inte fixar det sista när så lite saknas.
Men hur kan en person som läst 300 poäng inom sitt program vänta i tio år på att skriva sin sista 30-poängsuppsats? En sista ansträngning som kan belönas med ett fint jobb och en schysst lön. Jakob vet att situationen är allt annan än ordinär.
– Det är väldigt många anledningar som påverkat situationen och mycket flyter ihop. Det är lika bra att du får hela tidslinjen, säger han och tar en ny slurk kaffe.
För tio år sedan fanns det inget som talade emot att Jakob skulle ha sin juristexamen inom en snar framtid. Allt hade gått som på räls, från lågstadiet till studenten från samhällsvetenskapliga programmet och vidare till värnplikten i Karlskrona. En månad efter muck, i januari 1998, väntade juristprogrammet i Lund. Allt klaffade ihop, precis som han hade önskat.
– Det var kul, inga problem. Jag läste varje termin, tog alla poäng och tentor – första, andra, tredje året, klapp, klapp. Därefter valde jag inriktning och sen var det bara examensarbetet kvar. Det måste ha varit vårterminen 2002, eller något sånt.
Överliggarna har en särskild plats i universitetshistorien. Förr ökända, i dag allt mer okända. En vanlig uppfattning är att överliggare är studenter som pluggat ovanligt länge och plockat poäng efter poäng i en evighet. Men definitioner från förra sekelskiftet, som beskrivningen i Oscar Svahns succébok Våra öfverliggare från 1886, säger det motsatta. Det är sant att överliggarna stannar länge vid universitetet, men det ska vara i kombination av uteblivna poäng och examen. Överliggaren väljer det akademiska nöjet framför de akademiska meriterna.
– Det händer att folk refererar till mig som överliggare ibland, men då protesterar jag. Jag tog mina poäng och var alltid en aktiv student. Gammalt ben har jag nog refererat mig till, men aldrig överliggare, säger Fredrik Tersmeden.
Han är arkivarie på universitetet och kanske akademins mest kända ansikte. Med de runda glasögonen, den 20-talsinspirerade klädstilen och sin karaktäristiska välsvarvade mustasch har han blivit själva sinnebilden av den eviga akademikern. Men Fredrik Tersmeden tror inte att det finns plats för den eviga överliggaren i dagens universitetsvärld.
– Studiefinansieringen ser helt annorlunda ut i dag. Tar du inga poäng får du inga pengar av CSN. Du skulle behöva en enorm privatförmögenhet för att kunna leva som klassiska lundaöverliggare som Sam Ask eller Otto Steiman i dag. På deras tid fanns det heller inga fastlagda kursplaner som man följde.
Undervisningen bestod av öppna föreläsningar som man gick på och man anmälde sig till professorn när man kände sig redo att tentera.
– I dag finns fastlagda scheman att följa och gör man inte det kommer man inte vidare i systemet, säger han.
När överliggaren Sam Asks status i studentlivet var som högst i början av 1900-talet var han en levande institution. Han blev ständigt bjuden på god mat, stark dryck, billigt boende och arbeten som han oftast gav kalla handen. I Sam Asks monter i AF:s Arkiv och studentmuseum, bredvid sin dödsmask i gips, kan man läsa att ”Den som en gång har träffat honom kan sedan aldrig bli helt olycklig”, citerat författaren Fritiof Nilsson Piraten. Hans stora underhållningsförmåga gjorde honom till studentlivets okrönte kung. Att en enskild student skulle kunna uppnå en sådan status i dag är närmast otänkbart.
– Nej, det kräver att man har en mycket mindre studentvärld där alla känner alla på ett annat sätt. Det funkar inte med 40 000 studenter. Möjligen kan det gå på nationer, kanske för någon som har bott väldigt länge i en korridor, säger Fredrik Tersmeden.
Några siffror på antalet överliggare från förr verkar inte finnas, men deras anledningar till att stanna länge i universitetsvärlden behöver inte skilja sig från dagens.
– En del människor har svårt att komma till skott med saker och ting, det är enklare att driva med i det dagliga nöjeslivet än att ta sig i kragen och bli klar. De kanske till och med tyckte att det var den bästa sortens tillvaro så länge de kunde hänga kvar.
En av överliggarnas ideologiska motpoler kan vara fackorganisationen Saco, som vill se största möjliga andel av akademikerna ute på arbetsmarknaden. Genom att mäta hur många av de studenter som inleder en utbildning som också klarar av den samma får man fram ett nyckeltal: utbildningens genomströmning. En så hög genomströmning som möjligt är något som inte bara Saco strävar efter, utan även universiteten och regeringen. När Högskoleverket år 2009 mätte genomströmningen för utbildningar i grund- och avancerad nivå fann de att män i högre grad valde att inte fullfölja sina utbildningar. Men att studenterna fastnade i studentnöjen var sällan anledningen.
– De två vanligaste orsakerna till att studenter avbryter studierna är för det första av sociala skäl – att man får barn, blir sjuk eller får ekonomiska problem. Det andra är att de inte är nöjda med kurserna eller programmet, säger Johannes Danielsson som är ordförande för Saco studentförbund.
Innan han tillträdde sin post vid årsskiftet pluggade han i Uppsala, även det ett universitet med rikt nationsliv såväl som en lång rad historiska överliggare.
– Det är bra att universiteten har olika typer av sociala aktiviteter utöver undervisningen. Studenter med ett rikt socialt liv mår bättre och klarar studierna bättre. Visst fanns det väl de som stannade kvar i nationslivet, men om det var för länge kan jag inte svara på. Men över landet är just detta inte ett stort problem, snarare har problemet varit att en del studenter druckit mer än vad som varit hälsosamt, säger Johannes Danielsson
För de överliggare som väl finns blir situationen svårare när även nationerna – dess tidigare bundsförvanter – ställer högre krav. År 2000 valde Lunds nation att vräka en 49-årig hyresgäst som hade bott på nationen sedan 1975, trots att han inte hade plockat några poäng på många år. Hans decennier gamla förmånliga hyreskontrakt hade gjort att han kunde bo kvar i sitt billiga pentryrum utan att bryta mot reglerna. Men trots sådana hårdare tag är nationerna en fortsatt tillflyktsort för överliggarna.
– Det är det nog enklast att hålla sig kvar på studentlivsmeriter snarare än studiemeriter. Du kan behålla ett studentrum om du är aktiv i nationen, utan samma krav på att ta dina poäng. Tänk dig en som bor kvar på en nation för tionde året och inte tagit ut en kandidatexamen, men som jobbar mycket i baren. De som i dag liknar överliggare går ut i arbetslivet, men fortsätter att umgås i studentkretsar. De går vidare praktiskt och ekonomiskt, men inte socialt, säger Fredrik Tersmeden.
Jakob tar en ny kopp kaffe. Han vet att hans historia, som involverar mängder av nationshäng och resor i världen, inte avhandlas på tio minuter. Allt börjar med en sväng till en medelstor stad i Nederländerna.
Med den sista terminen kvar på juristprogrammet uppstod en möjlighet som var för bra för att tacka nej till – ett års utbytesstudier i holländska Maastricht. Efter EU:s Maastrichtfördrag hade universitetet hamnat i strålkastarljuset som hejare på EU-rätt och dess professorer hade täta band med Bryssel.
– Jag tänkte att det vore jävligt kul, den chansen skulle jag inte få igen efter examen. Men innan jag åkte kollade jag om mitt studiemedel skulle räcka. Några år hade jag läst sommarkurser, så jag visste att CSN-pengarna inte skulle räcka till hela den sista terminen. Men det skulle inte vara några problem. Läste man på ett program och bara behövde CSN för examensarbetet fick man oftast anstånd.
Jakob klarade sina tentor i Maastricht och när han kom hem ett år senare hade han redan börjat förbereda sin sista uppsats. Men efter året i Nederländerna hade CSN:s regler skärpts. Trots fullt klarade tentor hade han inte rätt till mer studiestöd. Inte heller hade han råd att finansiera sista delen av sin utbildning. Det fanns bara en sak att göra: att arbeta ihop pengarna.
– Jag började på Academic work och Posten terminen jag kom tillbaka. Om jag jobbade två tre dagar i veckan samtidigt som examensarbetet, då skulle jag ha tillräckligt med pengar för hyran. Men då ville de att jag skulle jobba mer och då gjorde jag det. Till slut hann jag inte med examensarbetet. Och så fortsatte det även terminen efter.
Efter att ha jobbat i två terminer hade han mer pengar än någonsin. Dessutom hade han flyttat ihop med sin nyexaminerade flickvän, som även hon fått jobb. Paret hade mycket pengar och fritid – fritid som de aldrig skulle få den dagen de fick ett vanligt nio-till-fem-jobb. Återigen förstod Jakob att det fanns saker han ville ha avklarade innan examen: han ville se världen med sin flickvän.
– Vi reste till Frankrike, Kroatien, London. Vandrade kring Kebnekaise och Sarek. Tog bilsemestrar i Europa. Dök flera veckor i Egypten, flera gånger om. Vi levde livet i tre år. Jag jobbade deltid och planerade resorna.
Efter år i studentbostäder på Vildanden och Studentlyckan flyttade paret 2006 till en lägenhet i Lunds utkanter. Tre år senare flyttade flickvännen ut. Förhållandet sprack. Jakob blev tvungen att betala hyran själv och började jobba ännu mer för stålindustrin som fortfarande är hans arbetsplats. Nationen hade han aldrig lämnat, men som singel hade han mer tid att vara aktiv.
– Jag jobbade på varje pub och varje klubb, varje vecka. Jag jobbade så mycket att jag blev utsedd till terminens jobbare. Terminen efter kunde de inte utse mig igen och då inrättades i stället priset ”Terminens Jakob”. Efter att jag tog en förmannapost har det blivit så mycket småjobb hela tiden att jag skjutit på min examen ännu mer.
– Det är psykologiskt maffigt att jobba och samtidigt göra alla förmannaåtaganden. Varje termin har jag antingen arbetat för mycket civilt eller varit för aktiv i nationen. Och ju mer tiden går, desto svårare blir det att komma tillbaka till studierna.
I nuläget lever Jakob det liv han vill leva. Somrarna består av hårt jobb med mängder av övertid, ofta sex dagar i veckan. Förutom deltidsarbete innebär hösten och våren baler, sittningar, tackfester, husfester, förmannaresor och nya bekantskaper från hela världen som han aldrig hade lärt känna annars. Fördelarna med ett rikt socialt liv och en flexibel vardag väger över. Men examen ska komma, förr eller senare.
– Först måste jag jobba mycket för att ha pengar att klara mig självförsörjande en termin. Sedan måste jag säga upp mig från allt nationsjobb och det tredje är att jag hittar ett aktuellt uppsatsämne som jag brinner för och fixar en handledare.
Jakobs arbete har gjort att han alltid klarat sig utan bidragshjälp från staten. I lägenheten är det få saker som fattas, han har kunnat kosta på sig genom åren. Men hemmets storlek skiljer sig från bästa vännernas. De som tog sina examina och blev revisorer, kontorschefer och skattejurister.
– Hade jag tagit min examen som planerat hade jag kanske också jobbat som jurist nu. Deras liv är helt annorlunda från mitt, de har större ekonomiska resurser. Men jag är inte avundsjuk, mina upplevelser har berikat mitt liv på ett sätt som förmodligen inte hade kunnat ske under andra förhållanden.
Vännerna vill att han ska ta tag i uppsatsen, det vill de flesta. Främst har föräldrarna hemma i Småland försökt få sin en gång så flitige son tillbaka på banan.
– De tyckte att det var naturligt att jag behövde ett extrajobb, men räknade med att jag skulle bli klar med studierna något år senare. Men när det inte blev så kom tjatet om att jag bara hade så lite kvar. Jag har alltid fått ett stort stöd av mina föräldrar och jag borde ha omvandlat det bättre och skrivit klart min uppsats, säger han.
I dagens samhälle borde det vara omöjligt, men överliggarna lever kvar – om än på andra villkor. Att leva på vänners givmildhet och generösa bostadskontrakt på nationer är inte längre lika lätt. När akademien blivit en tillgång för hela samhället gäller det också att leva som resten av samhället. Med en vanlig bostad och en riktig inkomst – även om den sociala delen av studentlivet kan bestå.
På Grand Hôtels väggar hänger bilder av forna tiders lundahjältar som Sten Broman och Fritiof Nilsson Piraten. Även överliggare som Sam Ask har sin självklara plats. För hundra år sedan var han själv en flitig gäst med ett glas punsch i handen. En långvarig studentlivsnjutare som försvann när åldern hann ikapp. Även Jakob inser att han inte kan förbli en Peter Pan-figur för evigt.
– De som inte känner mig chansar i snitt på att jag är 27 år. Det är ändå tio år ifrån sanningen. Nu är jag som alla andra, gör som de, festar som de. På nationen ses och behandlas man mer baserat på den man är och vad man gör, inte på ålder. Men om jag var femtio hade jag nog sett så pass mycket äldre ut och betett mig annorlunda.
Men den största drivkraften är ändå – hur paradoxalt det än må låta – examen.
– Eftersom jag är inne på juristprogrammet och har samlat på mig alla poäng gäller de tills de gör om programmet. Jag tror att det kommer ske om ett par år, så inom den närmsta tiden måste jag sätta fart.
Är det kanske just den sparken där bak du behöver?
– Haha, ja. Det är väl det.
