De äter hjärnor. Förföljer, manipulerar och dödar. Men det är ändå okej, eller? Emma Andersson funderar över fiktiva karaktärer och sin benägenhet att förlåta även det oförlåtliga.
Jag skriver en hemtenta om förlåtelse. För den som är insatt handlar det om herr Løgstrup. Om att förlåtelse paradoxalt nog enbart kan vara meningsfullt när det handlar om det oförlåtliga. Det får mig att fundera över vad som egentligen är oförlåtligt, och varför jag är beredd att förlåta vissa människor och inte andra. Än mer intressant blir det när jag försöker definiera det oförlåtliga och sedan tänker på alla de böcker, filmer och tv-serier jag läser och ser.
I tv-serien Heroes brukade jag exempelvis hålla tummarna för att ingen av hjältarna skulle besegra seriemördaren Sylar. För trots hans förkärlek för att avlägsna folks hjärnor var han en alltför intressant karaktär för att dö. I tv-serien The Walking Dead har jag däremot inte minsta sympati för de groteska varelser som också tycker om hjärnor. Skjut dem bara. Missa inte huvudet.
Men jag slås av hur många av mina favoritkaraktärer som visar sig vara mördare, lögnare och andra allmänt dåliga föredömen. Och även av hur många av mina hatkaraktärer som även de verkar begå minst lika hemska saker och bete sig nästintill likadant. Vad beror det på? Vad är skillnaden?
Är det utseendet som spelar roll? När Sylar är på jakt efter nästa hjärna är han åtminstone snyggare än en ruttnande zombie med halva ansiktet bortskjutet.
Kan det ligga i karaktärens natur? I graden av ånger? För det är ju helt okej att vampyren Angel i Buffy the Vampire Slayer en gång mördade massvis med människor, för nu är han ju god och ångrar sig.
Eller är det helt enkelt så att det oförlåtliga i fiktionen är lättare att, om än inte förlåta så kanske förstå, för att jag känner till historien bakom? Ytterst sällan får jag den chans som erbjuds i en bok eller tv-serie – att följa alla karaktärer och lära känna deras bakgrunder, drivkrafter och mål. Att få tillgång till alla hörn av en historia. För kanske är det denna exklusiva inblick som avgör? Att jag tvingas inse att det bakom varje människas val både finns ett själsligt ljus och ett själsligt mörker?
Kanske. Det skulle åtminstone förklara varför jag aldrig hejat på en zombie.
Än.
