Statusen för läraryrket är mer eller mindre kört i botten. Mycket av diskussionen har handlat om lönenivån. Men än mer i dag borde diskussionen också fokusera på lärosätenas roll i rekryteringen av nya studenter till lärarprogrammet. Speciellt nu när nästan vem som helst kommer in, menar Isak Engqvist, utbildningspolitisk krönikör.
Nästan vem som helst i dag kan komma in på lärarlinjen. Studenter med så låga poäng som 0,1 på högskoleprovet har blivit antagna. Lägre poäng än om man hade svarat slumpmässigt på frågorna, enligt nyhetsrapporteringen. Ryktet för läraryrket har också dalat den senaste tiden. Den svåra frågan är förstås hur ska man ändra på detta?
Som i så många andra fall kommer det handla om flertalet reformer, förändringar och tankebanor som måste ändras. Vissa kanske ganska enkla, andra mycket svårare. Den kanske svåraste kommer handla om att stärka statusen för läraryrket och öka intresset för att välja den karriärvägen. För är det något som går hand i hand med bra resultat hos eleverna i den svenska skolan så är det bra och kompetenta lärare.
För att öka attraktionskraften kommer det nog inte bara krävas högre lön. Arbetsgivarna måste nog också på ett helt annat sätt marknadsföra dessa yrken. Men lärosätena har en viktig roll att spela i arbetet med att stärka läraryrkets attraktionskraft. Den låga intagningsgränsen märks också i undervisning, då allt fler studenter som kommit in faller bort eftersom de inte har tillräckliga kunskaper för att klara utbildningen.
Vissa funderar på ifall man ska se över dagens ordning där minst en tredjedel av studenterna som antas ska vara från högskoleprovskvoten. Jag skulle hellre se ett system där lärosätena fick större makt att själva utforma antagningen, kanske ska det vara fler parametrar som spelar roll än gymnasiebetyg och högskoleprovet? Intervjuer, speciella prov eller praktik, skulle exempelvis också kunna vara metoder som lärosätena använder sig ut av.
Poängen är att med friare universitet så har man större möjlighet att anpassa inte bara utbildningen men också antagningen till utbildningens nisch och studenternas önskemål. För att ytterligare stimulera detta bör de resurser som tilldelas lärosätena i mindre utsträckning bygga på hur många studenter man tar in och examinerar och mer handla om vilket kvalité man har på sin utbildning.
Någon “quick-fix” för den svenska skolan finns det nog inte. Ett politiskt beslut från nationell nivå räcker inte ifall man ska vända denna trend. För du kan allt som oftast inte med ett politiskt beslut lagstifta fram kvalité och ökad status. Det kommer kräva mycket praktiskt arbete, något som dock borde kunna gå snabbare hos friare lärosäten där fokus ligger mer på kvalité, än som i dag, att man får pengar för att ha så många studenter som möjligt.
